Björn Wiman: Det är en sjuk tid när fred blir ett fult ord – 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Björn Wiman: Det är en sjuk tid när fred blir ett fult ord – Latest International Breaking News Today

Krigets logik är obeveklig. ”Du släpper en bomb och den faller på den rättfärdige likväl som på den orättfärdige.”

Det är fysikern och Nobelpristagaren Isidor Rabi som talar – åtminstone som han framställs i Anita Goldmans dokumentärroman ”Om jag så måste resa till Los Alamos”. Rabi var nära vän och kollega till atombombens skapare Robert Oppenheimer men vägrade medverka i det projekt som skulle förvandla atomklyvningens mysterium till ett hot mot mänskligheten. ”Jag ville inte att trehundra års utveckling av fysiken ska kulminera i ett massförstörelsevapen”, säger Rabi i boken.

Men Isidor Rabis inställning var ambivalent. Han vägrade visserligen ha sitt namn på avlöningslistan för det så kallade Manhattanprojektet i New Mexicos öken men kunde heller inte låta bli att närvara vid den första provsprängningen den 16 juli 1945, dagen då människans belägenhet på jorden för alltid förändrades.

Sedan dess finns skräcken för kärnvapenkatastrofen för alltid inristad i det kollektiva medvetandet – den slutgiltiga existentiella gräns som i dag kommer allt närmare. Det är på grund av det implicita hotet från de ryska atomvapnen som Vladimir Putin tämligen ostört kan föra sitt krig mot Ukraina. Det är hotet om kärnvapen som ständigt mullrar från totalitära skurkstater som Nordkorea och Iran. Och det var den högerextreme israeliske kulturarvsministern Amihai Eliyahu som strax efter Hamas massaker den 7 oktober förra året menade att man borde släppa en atombomb över Gazaremsan. Även när dessa vapen inte används finns skräcken för dem som en skugga i våra medvetanden. ”Den som hotar med kärnvapen använder det redan”, skriver Anita Goldman i efterordet till sin bok.


Ibland kan man undra om vi inte redan lever i början av det tredje världskriget, utan att förstå det själva

Men Isidor Rabis bibliskt influerade betraktelse om krigets konsekvenser för både rättfärdiga och orättfärdiga är giltig för alla sorters vapen. I Gaza gräver Hamas ned sig under bostäder och sjukhus, varpå Israel bombar dem sönder och samman. Levande kroppar slits isär, hat för generationer framåt sås i den blodiga jorden. Det som sker – från Hamas massaker till massdödandet av civila i det påföljande kriget – kommer att bli ihågkommet som en vidrighet i människans av vidrigheter redan överfyllda historia.

See also  Lassinantti tillbaka mellan stolparna – historisk i SHL - 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Ibland kan man undra om vi inte redan lever i upptakten till det tredje världskriget, utan att förstå det själva. Jag tycker man märker det på tonen, den som lägger sig över en värld på väg in i krig. Man märker det på den allt gällare nationalistiska retoriken, på militärernas stingslighet mot ifrågasättanden och kritik, på det aggressiva och inte sällan hotfulla tonläget mot det som nedsättande kallas ”fredsvänner”. Sådana står alltid lågt i kurs i början av ett krig. I bästa fall ses de som naiva eller fega, i värsta fall som fosterlandsförrädare.

Författaren och journalisten Ulrika Knutson påminde nyligen om hur den engelske filosofen Bertrand Russell hamnade i skottgluggen under inledningen av första världskriget, när han med avsmak såg sina landsmän hurra för kriget. ”Det verkar som om man måste bli galen eller ansluta sig till galningarna”, skrev han och fick sparken från universitetet i Cambridge. Elin Wägner blev förlöjligad för sitt ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” under 30-talets upprustning i Europa, och journalisten Barbro Alving satt en månad på Långholmen för sin civilförsvarsvägran under kalla kriget vid 50-talets mitt.

Robert Oppenheimer och Isidor Rabi i filmen ”Oppenheimer”.


Vackra och uppfordrande exempel, förvisso. Men vad hjälper de i en hård värld av krig? I fallet med Rysslands krig mot Ukraina är det för sent för paroller. Ukraina försvarar både sitt eget land och den västerländska demokratin. Så länge de väljer att hålla ut är det vår plikt att hjälpa dem.

Men av samma anledning måste vi också förstå att vapen aldrig kommer fram i tid. När förutsättningarna för krig väl har byggts upp är det alltid redan för sent. Det var västvärldens tolerans av det inre förtrycket i Ryssland under många år som gjorde det hänsynslösa överfallet på Ukraina möjligt.

See also  London’s Highgate Cemetery Is Nearly Full. Can It Reuse Old Graves? - 24GlobalNews.com

Medan delar av det ryska civilsamhället förtvivlat försökte göra motstånd mot Putins välde firade västvärlden dess framväxt med rysk gas och olja i sina pipeliner. Det var vår bristande solidaritet med Rysslands journalister, hbtq-personer, demokratiaktivister och fria intellektuella som ledde fram till en situation där Putin i förlängningen kunde angripa hela Europa. Likaså var det vår tolerans med den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken och Benjamin Netanyahus cyniska stöd till mördarna i Hamas som var en del av grogrunden för massakern den 7 oktober. Bristen på långsiktigt fredsbyggande gör att världen gradvis vänjer sig vid kriget som ett nytt normaltillstånd.


Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle som rör sig mot allt mer militarisering. Tvärtom

Av samma anledning är det både ynkligt och beklämmande att svenska regeringen nu avskaffar stödet till en rad civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och nedrustning. Det handlar knappast om pengarna; sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor om året – en droppe i havet jämfört med försvarsanslagen som på några år nästan har fördubblats till 119 miljarder.

Snarare handlar det om dumhet, illvilja eller både och. Starka fredsorganisationer utgör inget hot mot ett samhälle som vill försvara sig mot en yttre fiende. Tvärtom. En fungerande demokrati behöver både ett militärt försvar och ett civilsamhälle som främjar idéer om mänskliga rättigheter, diplomati, utveckling och det som krävs för att bygga långsiktig fred. Upprustning handlar om att bygga en värld där stater inte kan invadera varandra, verkligt fredsarbete om en värld där de inte vill göra det. Utopiskt? Kanske. Men i så fall inte mer än motsatsen, det vill säga tron att enbart ökad militarisering i längden skulle skapa en säkrare värld.


Regeringens beslut faller på så sätt in i den nya krigstidens logik, där det är den som ifrågasätter militarismen som ses som den avvikande

Regeringens beslut faller på så sätt in i den nya krigstidens logik, där den som ifrågasätter militarismen ses som den avvikande, inte den som förespråkar den. ”Man vet att det är en sjuk jävla tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun för man vet vilket hat det väcker”, som konstnären och prästen Kent Wisti nyligen uttryckte det i en satirisk teckning.

See also  AI Agents As Intelligent Companions - Education News

Vad som hände med den tvehågsne vetenskapsmannen Isidor Rabi? Hans moraliska övertygelse hindrade honom från att fullt ut hänge sig åt det tankesätt som skapade atombomben. I sin bok låter Anita Goldman honom reflektera över hur vi skapar en kultur kanske främst genom det vi accepterar i tysthet. ”Kanske är det så”, säger Rabi, ”att vi, genom att tala om något på ett visst sätt, eller genom att förtiga det, spelar en roll i producerandet av det som är bortom anständighetens gränser. Det otänkbara.”

Kriget pulveriserar inte bara sina offer utifrån, utan oss alla inifrån.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

-24 Global News | Latest International Breaking News Today
#Björn #Wiman #Det #är #sjuk #tid #när #fred #blir #ett #fult #ord

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top