Därför går det för långsamt att göra granater till Ukraina – 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Därför går det för långsamt att göra granater till Ukraina – Latest International Breaking News Today

I industriområdet Björkborn i Karlskoga utspelar sig en liten del av Ukrainas försvarskrig. Och det är en kamp i underläge.

När Ukrainas offensiv för att återta ockuperad mark var som mest intensiv i somras avfyrade landet 7 000 granater om dagen. Sedan i december har Ukraina fått ransonera sig till 2 000 granater per dag, medan Ryssland använder fem gånger så många.

Det ger Ryssland en rejäl fördel.

– Den sida som har mest ammunition att slåss med vinner vanligtvis, har Ukrainas försvarsminister Rustem Umjerov påpekat.

Nu försöker både EU, Nato och de nordiska ländernas försvarssamarbete Nordefco hjälpa Ukraina att komma i kapp.

I Karlskoga finns en av Västeuropas fyra tillverkare av 155 millimeters ammunition, de artillerigranater som används mest i Ukraina. DN besöker Nammo samma vecka som de infört femskift. Numera står fabriken aldrig still.

Ändå räcker inte tillverkningen på långt när för att täcka det som går åt i krigets Ukraina. Och det är inte bara det krigsdrabbade landet som vill ha granater. Sverige och många andra länder ligger på för att fylla sina egna förråd.

– I slutet på detta året gör vi nog dubbelt så mycket ammunition som vi tillverkade i början av 2022. Det tycker vi är väldigt bra, men marknaden tycker det är fruktansvärt undermåligt, säger Nammos vice vd Björn Andersson.

Nammos vice vd Björn Andersson granskar en uppsågad granat för att se om den uppfyller alla krav. Fabriken går på högvarv nu, och det finns planer på en utbyggnad. Men då behövs bidrag från EU och svenska staten och långsiktiga ordrar.

Foto: Alexander Mahmoud

Leveranstiderna på ammunition är nu fem till sex år. Så länge vill ingen dröja, allra minst ett land som blivit anfallet av sin mäktiga granne.

Nammos fabrik är från början av 1980-talet. Den ser sliten ut och en del arbetsmoment görs för hand, där man hade kunnat använda löpande band eller robotar.

– Här är fortfarande mycket hantverk, som Björn Andersson uttrycker det.

Inne i hjärtat av fabriken blir sprängämnet nedsmält för att kunna fyllas i granatkroppar av metall. Golvet blänker av vatten. Varje skift spolar av det; allt måste vara rent för att inga gnistor ska kunna uppstå.

Det ljust gula sprängmedlet ser ut som couscous. Det hälls ner i en trumma som påminner om en gigantisk matberedare, och smälts långsamt till en temperatur på 90 grader. Det får inte bli för varmt, därför används vattenånga för att värma smeten till dess att den får samma konsistens som flytande stearin.

Här skulle större och effektivare trumlare kunna installeras, för att smälta mer sprängmedel på kortare tid. Nammo har en plan på utbyggnad, men än så länge är inte ekonomin säkrad för att genomföra den.

Här inne smälts sprängmedlet till granaterna. Det liknar couscous när det hälls ned i trumman och värms med hjälp av vattenånga tills det får samma konsistens som flytande stearin. Då kan det fyllas i granatkropparna.

Foto: Alexander Mahmoud

Egentligen går det redan i dag att smälta mer. Men det finns en flaskhals i en fabrikshall längre bort. Här ska granaterna svalna i stora bås. Det tar nio och en halv timme för den här sortens granater, det är viktigt att de svalnar uppifrån och ner för att de ska fungera.

Det finns bara 16 svalbås, som rymmer var sin vagn med tio granater.

Björn Andersson pekar och beskriver hur fabriken skulle kunna byggas ut

– Här kan flera rader svalbås byggas till. Då kan 480 granater stå här och svalna samtidigt. Det kan tredubbla produktionen.

Madelene Koivisto är en av dem som tar hand om granaterna när de svalnat och gör dem färdiga för slutkontroll. Denna vecka ändras hennes arbetstider, och hon tycker att det nya schemat är bra.

– Man blir mer ledig, förklarar hon.

Hon har arbetat här i fem år och sett produktionsökningen. På kort tid har hon fått 40 nya kollegor.

Fakta.Nammo i Karlskoga

Nammo ägs av den norska staten och Patria, ett bolag som kontrolleras av finländska staten.

Fabriken i Karlskoga byggdes på 1980-talet, efter att Bofors fått en jätteorder på kanoner och ammunition från Indien.

Bofors delades senare i flera företag. Ammunitionstillverkaren har rötter i ett av dem.

Men det räcker inte med mer personal, fler maskiner och större lokaler för att kunna tillverka fler granater. Det kräver en kedja av insatser i flera länder. Granatkropparna tillverkas till exempel i Norge och Finland. Ett av sprängmedlen i Polen. Men mycket av krutet och sprängämnena finns på nära håll.

Daniel Rydén är vd på Eurenco i Karlskoga och står inne på ett av företagets sprängämnes- och krutlager i samma industriområde som Nammo är placerat.

Här tillverkar de både krut och sprängämne. En del av sprängämnet går till civila ändamål, som att spränga oljeborrningshål. Huvuddelen går till militära, som granater. I den stora lagerlokalens ena hörn står några lådor och tunnor med bommullskrut. Det är en bristvara för hela Europas vapenindustri. Bomullsmarknaden domineras av Kina, som Nato och EU:s försvarsindustrier inte vill vara helt beroende av.

– Vi kör femskift på i stort sett alla produktionslinjer inom Eurenco. Vi i Karlskoga har ökat vår omsättning med hundra procent på fyra år, berättar Daniel Rydén.

– Alla kör för fulla muggar. Flaskhalsarna blir väldigt tydliga, inte bara i produktionen utan även i försörjningskedjan bakåt. Det är rätt så tajt på många ställen. Man är inte riktigt van i vår värld att jobba på det sättet som vi gör nu, säger han.

Eurencos VD Daniel Rydén står inne på sprängämnes- och krutlagret i Karlskoga. 
”Alla kör för fulla muggar nu. Alla flaskhalsar blir väldigt tydliga, inte bara i produktionen utan även i försörjningskedjan bakåt. Det är rätt så tajt på många ställen”, säger han.

Foto: Alexander Mahmoud

Eurenco ägs av franska staten och har liksom Nammo planer på att öka produktionen radikalt i Karlskoga.

– Ska vi ta nästa signifikanta steg i tillväxt och produktionskapacitet kommer det kräva väldigt stora investeringar. Det tar lite tid att reda ut. Och sedan är det ju också råmaterialförsörjning, säger Daniel Rydén och påminner om svårigheten att hitta ersättning till den kinesiska bomullen.

Göran Mårtensson är generaldirektör på Försvarets materielverk, FMV. Han leder ett nordiskt projekt för att öka produktionen av artilleriammunition.

Projektet omfattar donationer till Ukraina, gemensamma beställningar av ammunition och åtgärder för att långsiktigt bygga ut produktionskapaciteten. Utöver stödet från svenska staten har Nammo, Eurenco, Saab och BAE Systems Bofors i Karlskoga genom projektet sökt bidrag från EU för att bygga ut fabrikerna. Besked kommer under våren.

Det ljust gula sprängmedlet ser ut som couscous. Det hälls ner i en trumma som påminner om en gigantisk matberedare, och smälts långsamt till en temperatur på 90 grader.

Foto: Alexander Mahmoud

– Vi har väldigt goda förhoppningar om att det ska beviljas, säger Göran Mårtensson.

Han räknar med att det kommer att ta mellan tre och fem år från besluten om att bygga ut fabrikerna till dess att kapaciteten verkligen har ökat.

I Ryssland går det snabbare. Landet leder kapplöpningen om ammunitionstillverkningen, enligt Tomas Malmlöf. Han är expert på rysk militärindustri på Försvarets forskningsinstitut, FOI.

Tomas Malmlöf pekar på att beslutsprocesserna tar längre tid i demokratiska rättsstater än i Ryssland. Här vill företagen dessutom förvissa sig om att investeringarna kommer att återbetala sig.

– Sådana hänsyn behöver man inte ta i Ryssland. Där har man mer möjligheter att peka med hela handen. Man kan till exempel beordra människor att arbeta sju dagar i veckan.

Madelene Koivisto och Joakim Nemez arbetar med att tillverka ammunition på Nammo i Karlskoga.

Foto: Alexander Mahmoud

Men att pressa personalen till det yttersta håller inte i längden. Och det råder stor brist på arbetskraft i den ryska militärindustrin. Tomas Malmlöf säger att omkring 400 000 personer med rätt utbildning saknas, från forskare till kvalificerade verkstadsarbetare. Detta i en industri som sysselsätter omkring två miljoner människor.

Försvarsindustriexperten säger att uppgifterna från Rysslands regering och myndigheter om en exponentiell tillväxt av militär produktion är osannolik. Tillverkningen ökar, men inte så mycket som de säger.

Men Ryssland får också hjälp av andra länder.

EU satte i mars förra året målet att skänka en miljon artillerigranater till Ukraina inom ett år. Men man kommer bara att lyckas uppbringa hälften så många. Än värre för Ukraina är att USA:s omfattande stöd riskerar att fastna i kongressens allt mer valrörelsefebriga beslutsmaskineri. Lilla fattiga Nordkorea har däremot kunnat förse Ryssland med omkring två miljoner granater, enligt Sydkoreas försvarsminister.


En miljon granater är 85 miljarder kronor. Det är en sak att säga att vi behöver kapaciteten nu, men sen ska ju någon köpa det som tillverkas i fortsättningen också.

EU:s mål är att, utöver donationerna till Ukraina, kunna tillverka ytterligare en miljon granater till medlemsländernas egna lager. Nammos vice vd Björn Andersson bedömer att det kommer att nås först någon gång mellan 2027 och 2029.

– Vi känner oss fruktansvärt otillräckliga att försörja Ukraina med vad de behöver på kort sikt. Samtidigt ska man säga att från politiskt håll pratar man väldigt mycket, men jag skulle vilja se om man verkligen vill betala för en miljon granater per år, säger han.

Björn Andersson räknar högt:

– En modern granat med drivladdningar, tändpatron och tändrör kostar ungefär 85 000 kronor. En miljon granater är 85 miljarder kronor. Det är en sak att säga att vi behöver kapaciteten nu, men sen ska ju någon köpa det som tillverkas i fortsättningen också, säger han.

Enligt en rapport från det estländska försvarsdepartementet behöver Ukraina minst 200 000 granater varje månad. Ska det målet nås måste produktionen öka i både USA och EU.

Foto: Alexander Mahmoud

Bidragen från EU och svenska staten går till att bygga ut anläggningen. Men sedan?

– Vi vill ju inte stå med tom anläggning, säger Björn Andersson och påpekar att det är långsiktiga beslut att bygga ut en fabrik, perspektivet sträcker sig tjugo, trettio, fyrtio år fram i tiden.

Han tillägger att Polen, Slovakien, Tjeckien och flera andra gamla öststater nu lägger om sin granatproduktion till samma typ som Nammo producerar och att Grekland också diskuterar att starta sådan tillverkning.

– Vi kommer kanske få en överkapacitet på sikt.

FMV:s generaldirektör Göran Mårtensson säger att hans myndighet inte kan lägga beställningar som sträcker sig tiotals år bort.

– Där har vi begränsade möjligheter från myndighetens sida.

Och medan EU, staterna och företagen här hemma kalkylerar och diskuterar rasar kriget i Ukraina vidare dag för dag.

Fakta.EU:s projekt för mer ammunition

ASAP är ett projekt från EU-kommissionen för att stimulera ammunitionsproduktion i medlemsländerna. Dessutom har EU ett upphandlingsprojekt för att köpa ammunition.

Målet är att Ukraina ska få en miljon granater och att EU-länderna ska kunna köpa lika många.

Budgeten är ungefär 200 miljoner euro, drygt två miljarder kronor.

Den europeiska unionen står för 45 procent av kostnaderna och staterna för 55 procent.

Men EU ligger långt efter målet. EU:s utrikeschef Josep Borrell sade nyligen att 52 procent av de utlovade granaterna kommer att kunna levereras i utlovad tid.

Läs också: Byråkratin sinkar upprustningen – ”en fara för Sverige”

Läs också: Försvarsministern vill ha svenska kamikazedrönare

Läs också: Stödet till Ukraina förändrar den gamla vapenstaden

-24 Global News | Latest International Breaking News Today
#Därför #går #det #för #långsamt #att #göra #granater #Ukraina

See also  NY Archdiocese Condemns Funeral of Cecilia Gentili, a Transgender Activist - 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top