Arvid Åhlund: Man kan inte behandla Sveriges största konstskatt så här taffligt | Latest International Breaking News

Batavernas trohetsed som hänger på Nationalmuseum i Stockholm har en intressant historia.

Rembrandt målade den 1662 åt rådhuset i Amsterdam, som tackade nej. En holländsk köpman ropade in den på auktion 1734, och så småningom hamnade den som arvegods i Sverige. Gustav III fick lov att hänga den i sitt galleri på slottet, 1798 skänktes den till Konstakademien och 1866 flyttades den till Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen, där den hängt sedan dess men antagligen inte kommer att hänga så länge till.

Sedan 2018 tar Konstakademien nämligen ut en depositionsavgift om 400 000 kronor per år. Den vill Nationalmuseum inte längre betala, främst för att Statens fastighetsverk som äger museets lokaler har höjt hyran på grund av inflationen.

Konstakademien har därför aviserat planer på att i stället skicka tavlan till riksmuseet i Amsterdam, på obestämd tid. Slutgiltigt beslut tas av akademiens 145 ledamöter på måndagen.

Akademiens uppgift är att verka för konsten i Sverige, inte att skeppa verken utomlands

Alltsammans är provocerande tjafsigt. Batavernas trohetsed är med sina två gånger tre meter och sitt förtrollande ljusdunkel ett av Rembrandts mest ansedda verk samt en unik svensk kulturskatt. Man kan utan tvivel beteckna den som landets viktigaste målning.

Att hänga av den efter nästan 160 år för att Nationalmuseum och Konstakademien inte kan komma överens om vad som i sammanhanget måste betraktas som en struntsumma, vore en synd. Målningen värderas trots allt till omkring en miljard kronor.

Konstakademiens uppgift är att verka för konsten i Sverige, inte att skeppa verken utomlands. Skrota depositionsavgiften, i varje fall temporärt. I gengäld kan Kulturdepartement skriva om Kulturrådets regleringsbrev så att ”Bataverna” framöver får rätt till särskilt stöd. En sådan mekanism finns redan, men gäller i dag bara för samtidskonst.

Man kan inte behandla landets största konstskatt så här taffligt.

Läs fler texter av Arvid Åhlund