Croneman: Det räcker inte att säga ”vi kom inte upp i nivå” | Latest International Breaking News

Det var en synnerligen lam sändning som SVT-sporten levererade i tisdags före, under och efter den oerhört viktiga Nations League-matchen mot Italien, där en OS-plats stod på spel.

Nu var även den svenska insatsen på plan minst sagt undermålig, 1–1 efter slutsignalen betyder med största sannolikhet att Sverige för första gången på 30 år står utanför ett stort fotbollsmästerskap (OS i Paris nästa år) – till min förvåning verkade de svenska spelarna inte särskilt brydda.

Efter matchen intervjuade tv-sportens reporter, Milad Akbarzadeh, fyra av de förlorande svenskorna och det var märkligt nog en av de mest håglösa grupper av fotbollsspelare jag både sett och hört på evigheter. Alla kategorier.

Vi hade nog förväntat oss slutkörda, svettiga, skitiga, förbannade svenska spelare. Linda Sembrant, Kosovare Asllani, Caroline Seger och Zecira Musovic såg inte bara ut att komma direkt från en längre kompledighet, utan fick dessutom kollektivt ur sig några rejält trötta klyschor, de två mest upprepade var: ”Vi kom inte upp i nivå” och ”vi var inte tillräckligt bra i dag”. Allvarligt talat. Det räcker inte. Det duger inte.

När Milad Akbarzadeh till slut kom till den sista i raden intervjuade, målvakten Zecira Musovic, förekom han henne med att påstå att lagkamraterna hade varit ”mycket hårda” mot sig själva och laget – vilket ju var en förbannad lögn – varpå hon svarade: ”Vi kommer inte upp i nivå”.

Zecira Musovic var ute och irrade svårt innan det italienska ledningsmålet i andra halvlek, och fick se en lös strumprullare med knapp styrfart leta sig in på retfullt enkelt avstånd – på det fick hon inte en enda fråga. Det var en riktig tavla, och det borde man pratat om.

Gullas det rentav för mycket med det svenska damlandslaget i svensk media?

Den kölhalning som de svenska spelarna och ledarna i herrlandslaget åkte på efter den senaste mästerskapsmissen var inte att leka med – damerna kräver och förhandlar om samma landslagsvillkor och samma behandling som herrarna har och får, vilket säkert är fullt rimligt på många plan, men skall de inte då samtidigt ställas inför samma kravbild som herrarna? Det kan man faktiskt förvänta sig.

När det svenska laget samlades i ring efter slutsignalen räknade jag till 37 personer, spelare, ledare. Det är många munnar att mätta, det är mycket löner att betala ut, många hotellnätter, mycket fluff och mycket flärd.

Man kan inte betala tillbaka den svenska fotbollsrörelsen och de många svenska fansen med sådant ointresse och sådan nonchalans som de svenska spelarna uppvisade efter förlusten.

Med tanke på vad som händer i vår omvärld just nu skall man passa sig för överord, men på ett idrottsligt plan tyckte jag det var halvt upprörande att se.

Daniel Nannskog har jag sagt mitt om för lång tid framöver, men han försökte sig i alla fall på ett ”underkänt”. Hanna Marklund hittade bra svenska intentioner överallt, såg massor av skapade chanser och tyckte som alltid att ”man måste sätta chanserna”. Det svenska spelet ”hackade”, sade hon. Yepp, precis på skruven Hanna.

Chris Härenstam gjorde som Chris Härenstam alltid gör, rädd för tystnaden pratar han sönder varje sekund av matchen. Och när det bara återstår minuter av ordinarie tid ropar han entusiastiskt ut i evigheten: ”Vilken avslutning vi får på matchen”!

Och när den svenska målvakten också tar sig upp i det italienska straffområdet för en svensk frispark så säger både han och Hanna Marklund, småfnissande, att ”titta nu är Musovic uppe också”, som om det aldrig tidigare hade hänt i en fotbollsmatch.

SVT-sporten visar snart varje vecka hur överkörda, och hur långt efter de är modern tv-journalistik. Vem skall rädda dem?

Läs fler krönikor av Johan Croneman:

Fredrik Ljungberg vet hur man kommer förbi klyschorna

När dödandet graderas flyr jag till Beckham

Att det skulle bli jaktsäsong året runt på Janne Andersson såg man inte komma