”Energiskatterna måste höjas för att klara EU-kraven” | Latest International Breaking News

Våren 2023 beslöt EU:s regeringar och Europaparlamentet att radikalt skärpa unionens klimatlagstiftning. Den nya lagstiftningen ska säkra att EU:s nettoutsläpp av växthusgaser (utsläpp minus kolinlagring) 2030 är minst 57 procent lägre än 1990.

Den uppgörelse om klimatpolitiken som Tidöpartierna presenterade i tisdags tar sikte på att uppfylla de nya EU-kraven. I en tidigare ESO-rapport – ”Temperaturhöjning i klimatpolitiken” (ESO 2023:7) – har jag visat vad det innebär:

● Till 2030 måste användningen av fossila drivmedel halveras.

● För att till 2030 öka nettoinlagringen av koldioxid i landskapet och träprodukter i linje med EU-lagstiftningen, måste uttagen av virke ur den svenska skogen troligen minska.

Kravet väntas hamna på ungefär samma nivå, det vill säga en minskning med en femtedel jämfört med 2021.

Parallellt komEuropaparlamentet och EU:s regeringar överens om ytterligare ett antal förändringar, baserade på kommissionens stora lagstiftningspaket Fit for 55. I en komplettering, som publiceras i dag, till den tidigare ESO-rapporten analyserar jag de delvis mycket omvälvande konsekvenserna:

● Med det omarbetade energieffektivitetsdirektivet införs ett bindande mål att till 2030 minska unionens samlade slutanvändning av energi till 763 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter, motsvarar 8 873 TWh), 21 procent mindre än 2021. Exakt hur mycket energianvändningen måste minska i Sverige är ännu inte fastställt. Men kravet väntas hamna på ungefär samma nivå, det vill säga en minskning med en femtedel jämfört med 2021.

● Den beslutade ändringen av förnybartdirektivet innebär att den förnybara andelen av unionens totala energiförsörjning till 2030 ska öka till 42,5 procent, näst intill en fördubbling jämfört med nuläget. Sverige, som 2021 redovisade unionens högsta förnybartandel på 63 procent, måste till 2030 öka andelen till 76 procent.

Dessutom föreskriver direktivet en snabbare tillståndsprövning (med möjlighet till sänkta miljökrav) när anläggningar för produktion, distribution och lagring av förnybar el och vätgas ska byggas.

Förslag om skärpningar av direktiven fanns med redan när Fit for 55-­paketet lanserades i juli 2021. Men efter Rysslands överfall på Ukraina i början av 2022, och de alarmerande brister i unionens energiberedskap som då blottades, föreslog kommissionen i maj samma år ytterligare skärpta mål.

Den svenska regeringen har således inte mer än ett drygt halvår på sig att utveckla en ny politik.

De lagtexter regeringarna och parlamentet slutligen enades om går inte lika långt som kommissionen ville. Det slutar dock i en lagstiftning som minst lika mycket siktar på att stärka unionens energioberoende (genom lägre energianvändning och hög andel förnybart) som på att hejda klimat­krisen och underlätta den gröna omställningen.

Medlemsstaterna avgör i stort sett själva hur de vill uppfylla de nya kraven, men vad de tänker göra måste de redovisa redan den 30 juni 2024. Det ska ske i den uppdatering av de obligatoriska, tioåriga så kallade integrerade energi- och klimatplaner (NECP), som de till dess ska fastställa och lämna till kommissionen.

Den svenska regeringen har således inte mer än ett drygt halvår på sig att utveckla en ny politik för sänkt energianvändning och ökad andel förnybar energi. Hur mycket slutanvändningen av energi måste minska ska Energimyndigheten redovisa för regeringen den 15 januari. Tre månader senare, den 17 april, ska myndigheten lämna förslag till en uppdaterad svensk NECP.

Uppgörelserna om de nya direktiven slöts under det svenska ordförandeskapets ledning våren 2023. När de formella besluten togs under sommaren och hösten hade den svenska rege­ringen inga invändningar, trots att förändringarna uppenbart går på tvärs mot centrala delar av den nya svenska energipolitiken:

● I ett läge där andelen förnybart måste öka ytterligare (och andelen icke-förnybart följaktligen måste minska) driver nationella beslut om sänkt reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter, liksom den planerade utbyggnaden av kärnkraften, åt motsatt håll.

● Medan den gröna omställningen av industrin och transportsystemet förutsätter en snabbt ökad eltillförsel, måste Sverige på mindre än tio år minska slutanvändningen av energi med omkring 20 procent. Den ekvationen kan gå ihop, men då måste rimligen energianvändningen i andra delar av samhället minska betydligt.

I ESO-rapporten diskuterar jag några tänkbara sätt att hantera situationen:

1. För att energianvändningen ska kunna sänkas krävs en helt ny energipolitik. Frågans magnitud talar för att en parlamentarisk kommitté tillsätts för att se över den samlade energipolitiken.

2. Om förnybartandelen ska öka ytterligare måste den utbyggnad av kärnkraft som regeringen planerar kombineras dels med en minst lika stor utbyggnad av förnybar elproduktion, dels åtgärder som snabbt och radikalt sänker användningen av fossila bränslen.

3. Generella höjningar av energi­skatterna är sannolikt oundvikliga. Det krävs för att brett stimulera satsningar på ökad energieffektivitet överallt – i hushåll, företag och offentlig sektor. För att skapa en marknad för energieffektivisering bör den utredning om ”vita certifikat” som lades ned vid årsskiftet återupptas.

4. Det omarbetade förnybart­direktivet innebär sannolikt att svenska staten måste övergå till att på förhand peka ut områden för vindkraftsutbyggnad, i stället för att som i dag i huvudsak överlåta lokaliseringsfrågan på kraftföretagen.