”Fega regeringar får sällan behålla makten” | Latest International Breaking News

Politiker underskattar väljarnas respons på ambitiösa tillväxt­reformer. Detta särskilt i ett läge där svenskars reallöner har krympt med en tiondel sedan början av 2022, och samtidigt som fler inser behovet av ökande resurser för säkerhet. I vår nya bok ”Reformer för politiker som vill bli återvalda” visar vi att timida regeringar som inte vågar sig på tillväxtreformer sällan behåller makten.

Den förra socialdemokratiska rege­ringen förlorade valet för ett år sedan efter att ha avstått från att genomföra eller ens föreslå några större tillväxtreformer. Nuvarande regering har tappat i opinionsundersökningar efter ett år av små steg snarare än kraftfulla politikomläggningar. Ministrarna i båda konstellationerna missbedömde väljarnas uppskattning, enligt vår analys av 169 regeringar.

Partierna håller sig numera med staber av konsulter som analyserar allmänhetens åsikter. Budskap knådas till lockbeten som ska spegla väljares egna funderingar. Detta arbete är till synes systematiskt, men utvärderas enbart i termer av hur det omedelbart ger utslag på opinionssiffrorna. När väljare är osäkra blir politiken handlingsförlamad.

Vid valurnan belönar dock väljare ofta de regeringar som tagit initiativ till djärva reformer som de kanske ännu inte själva resonerat sig fram till. Vår analys utgår från ett mått på hur tillväxtinriktade länders politik är. Det kallas ”index of economic freedom”, ursprungligen framtaget av den marknadsliberala amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation, men som har kommit att användas mycket i ekonomisk forskning. Det mäter effektiviteten och rättssäkerheten i länders ekonomiska politik. Tillväxtreformer för med sig påtagliga lyft i indexet under regeringars respektive mandatperiod.

I en tid där reallönen urholkas kraftigt, kronan tappar i värde och bostäders värde sjunker torde tillväxtreformer stå högt i kurs hos många väljare.

Större ekonomisk frihet enligt indexet har i studier visats orsaka starkare ekonomisk tillväxt, något som resulterar i ungefär lika stora inkomstökningar för såväl låg- som höginkomsttagare. Indexet har också ett positivt samband med länders utveckling i andra avseenden såsom att öka säkerheten, att pressa tillbaka korruption, effektivare klimatpolitik och bättre välfärd.

Studien av de 169 regeringar som har funnits i Sverige och andra liknande länder sedan mitten av 1990-talet visar att regeringarna som vinner återval oftast är de som klättrat i indexet. Sambandet har dessutom stärkts under det senaste decenniet. Eftersom reformerna föregår återval med flera år bör detta tolkas som ett orsakssamband.

Det var lika ofta socialdemokratiska regeringar som borgerliga som initierade ambitiösa tillväxtreformer och blev återvalda. Socialdemokraten Bob Hawke sjösatte till exempel omfattande åtgärder i Australien på 1980-talet, som avreglering av arbetsmarknaden och betydande skattesänkningar. Hans regering blev återvald fyra gånger.

Även i Sverige har mönstret ofta bekräftats. Göran Perssons första mandatperiod 1998–2002 och Fredrik Reinfeldts första mandatperiod 2006–2010 präglades av reformer och regeringarna blev återvalda. Under andra mandatperioden för båda statsministrarna lyste reformer med sin frånvaro, vilket ledde till valförlust.

Länder som har ett högt index för ekonomisk frihet är också de som rankas högt på FN:s index för mänsklig utveckling, ofta utan stora offentliga utgifter. Det är till exempel slående att listan med länder med längst förväntad livslängd, som är ett viktigt välfärdsmått, nu toppas av länder med lägre skatter och hög nivå av ekonomisk frihet, såsom Schweiz, Singapore, Island och Japan.

Dessa länder har sett till att organisera välfärden förhållandevis effektivt. Till exempel har de i tid sett till att förebygga den stora belastningen på välfärdssystemen som brottslighet och sociala problem för med sig. Detta fokus på effektiviteten gör det också lättare för dem att hantera ett ökat kostnadstryck till följd av demografi, pandemier och personalbrist.

Det är slående att listan av länder med längst förväntad livslängd nu toppas av länder med lägre skatter och hög nivå av ekonomisk frihet, såsom Schweiz, Singapore, Island och Japan.

En studie av ekonomerna Anthony Makin, Julian Pearce och Shyama Ratnasiri finner att den bästa storleken på offentliga utgifter motsvarar 31 procent av bnp, om syftet är att främja ekonomisk tillväxt. På kort sikt kanske annat kan prioriteras, men efter ett tag innebär lägre tillväxt att det finns mindre pengar för välfärden.

Detta blir allt viktigare framöver då en växande del av välfärdsutgifterna behövs till ny teknik såsom läkemedel eller it-system. Sverige ligger långt ifrån den mest tillväxtvänliga nivån, med offentliga utgifter på drygt 50 procent av bnp, och har ändå påtagliga problem att finansiera välfärden.

Indexet för ekonomisk frihet har även ett nära samband med effektiviteten i klimatpolitiken, i vart fall enligt ”environmental performance index” från Yale university, ett av de mer omfattande försöken att jämföra vad länder faktiskt uppnår snarare än vilka mål och byråkratiska processer de har anammat.

Länder med bättre tillväxt anser sig förmodligen ha råd med mer klimatpolitiska åtgärder. Men regeringar som driver framgångsrika tillväxtreformer tycks också vara bättre på att utforma klimatpolitiken effektivt snarare än att införa dyra symbolåtgärder eller strypa energitillgång.

Sannolikt belönas regeringar lika mycket för framgång med ambitiösa reformer på andra områden än ekonomisk tillväxt. Även ökade satsningar på säkerhet kostar dock pengar. I en tid där dessutom reallönen urholkas kraftigt, kronan tappar i värde och bostäders värde sjunker torde dock tillväxtreformer stå högt i kurs hos många väljare. Utan sådana reformer rinner chansen till återval ut i sanden för såväl denna som kommande regeringar.