tech2blog
Språket är det som utmärker finlandssvenskar som grupp – därför upphöjs litteraturens roll i Svenskfinland, säger Ylva Perera, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet. Eftersom svensktalande är i minoritet finns det i Finland ett flertal institutioner som verkar för att bevara svenskan och den finlandssvenska kulturen i landet.
– Att det kommer ut så många böcker och att så många fonder väljer att stödja författare och utgivning med bidrag och stipendier, visar att den finlandssvenska litteraturen fortfarande ses som viktig, säger Ylva Perera.
Fonderna och stipendierna möjliggör en icke-kommersiell utgivning. Bland annat innebär de att det lilla förlaget Ellips kan verka. Ellips ger i höst ut två essäpamfletter om litterär kvalitet, den ena av poeten och författaren Ulrika Nielsen och den andra av litteraturvetaren Fredrik Hertzberg. Det är två korta men centrala inlägg i samtalet om litteraturens plats i samtiden. De två essäpamfletterna visar också hur litteraturen är något som tas på största allvar i Svenskfinland.
Den finlandssvenska litteraturens relation till Sverige beskriver Ylva Perera som en ensidig relation. I Svenskfinland har man en god inblick i den svenska litteraturen, medan man i Sverige har begränsad kunskap om den finlandssvenska litteraturen.
– I Sverige blir finlandssvensk litteratur ofta reducerad till en handfull namn. Svenskar känner till de stora författarna som Kjell Westö och Monika Fagerholm, säger Perera.
Om det är svårt för finlandssvensk prosa att synas i Sverige är det för en mindre genre som poesi ännu svårare. Bland höstens finlandssvenska böcker finns dock flera diktsamlingar värda att uppmärksamma, till exempel Mikaela Nymans diktsvit ”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled”, som kretsar kring klimatkrisen, kriget i Ukraina och covidpandemin. I Nymans bok fångas en turbulent tid i en svindlade, associativ form som speglar upplevelsen av att stå mitt i tumultet.
I Peter Mickwitzs ”Misslyckad i en uggla” lösgörs språket från verkligheten i takt med diktjagets växande ensamhet. Ju längre in man kommer i den värld Mickwitz konstruerar desto absurdare framstår tillvaron genom de intima depressionsdikterna.
Daniel Wickström är litteraturkritiker och kritikerombud vid Kritikbyrån, ett projekt som betalar extra arvoden åt frilanskritiker och bland annat ordnar seminarier och fortbildningar i syfte att höja kulturkritikens ställning i Svenskfinland.
På frågan om minoritetsstatusens påverkan på litteraturen lyfter även Wickström bidragen och stipendierna som finns för författare. Han höjer dock ett varningens finger.
– Det kan bli hämmande. Litteraturen löper risk att gå från något med ett värde i sig till ett medel att upprätthålla ett språk och en kultur, säger Wickström.
Samtidigt kommer minoritetsstatusen med ökade friheter, menar Daniel Wickström.
– Finlandssvensk litteratur befinner sig mellan två större litteraturer. Språkligt har den foten i den svenska litteraturen medan den geografiskt har foten i den finska. Därför är författare friare att ta från båda.
Mathilda Larsson är litteraturkritiker med erfarenhet av förlagsbranschen. Hon betonar vikten av att den finlandssvenska litteraturen ska få vara just finlandssvensk. Att man vill få erkännande i Sverige innebär dock att författare anpassar sig.
– Man vill inte försämra sina chanser på den svenska marknaden, så man skriver med den i åtanke, förklarar hon.
Benägenheten att anpassa sig efter Sverige syns enligt Mathilda Larsson inte bara hos författare utan även hos förlagen. Sveriges påverkan på den finlandssvenska litteraturen, säger hon, framträder tydligast i valen av böcker som ges ut i Sverige. Finlandssvensk litteratur är beroende av Sverige eftersom den inhemska bokmarknaden är liten. En konsekvens är att språkbruk som är typiskt finlandssvenskt, så kallade finlandismer, tas bort för inför publiceringen i Sverige.
– Det innebär att det som gör finlandssvensk litteratur unik försvinner. Som jag uppfattar det är dock benägenheten att anpassa sig för en svensk marknad och ta bort finlandismer något som har minskat, säger Mahilda Larsson.
I Finland har bara 300 000 svenska som modersmål. Trots det finns bland höstens böcker en stor variation; brutal poesi som Mathias Rosenlunds becksvarta poesidebut ”Melancholia zoantropia”, Sofia Parland som debuterar med den angelägna ”Skrivet på revbenen”, en personlig essäbok om en uppväxt i Sankt Petersburg och den sorg och ilska Rysslands invasion av Ukraina väckt. Även till exempel Hannah Lutzs nya roman ”Selma”, om Selma som vaknar på sin 66-årsdag. På en närvarande prosa beskriver Lutz ett helt liv där döden ständigt tornar upp sig.
Hannele Mikaela Taivassalo är författare och ordförande för Svenska författarförbundet i Finland, i våras kom hon ut med ”Det förflutna återvänder”, en dramatisk och sinnlig roman om kärlek.
Finlandssvensk litteratur må vara liten, men ur ett internationellt perspektiv gäller det även den svenska
Att finlandssvensk litteratur förbises i Sverige är återkommande. Likt flertalet finlandssvenska böcker passerade Taivassalos roman obemärkt i svensk press.
– Relationen har varit starkare. Det har tidigare funnits en större bevakning av finlandssvensk litteratur i svensk press, svarar Taivassalo på frågan om hur relationen mellan svensk och finlandssvensk litteratur historiskt sett ut.
Taivassalo tillägger dock att relationen även historiskt gått i vågor och att hon uppfattar ett stigande intresse från svenskt håll. Men så länge Sverige förbiser finlandssvensk litteratur, menar Taivassalo, innebär det inte bara en förlust för den finlandssvenska litteraturen, utan även för den svenska.
– Att ha flera litteraturer på samma språk är en tillgång man bör ta vara på. Finlandssvensk litteratur må vara liten, men ur ett internationellt perspektiv gäller det även den svenska. Ett större utbyte skulle gagna båda, säger Hannele Mikaela Taivassalo.
Läs mer om böcker och läs mer om finsk litteratur
#Finlandssvensk #litteratur #ofta #förbisedd #Sverige, | Latest International Breaking News
