tech2blog
Om jag säger att jag tycker att Börje Salming nog förtjänade något bättre än Viaplay-serien ”Börje” så har jag nog uttryckt mig så diplomatiskt som jag bara kan.
”Inget vidare”, sade jag till en bekant på stan som frågade vad jag tyckte om de första avsnitten. Med tillägget: ”Men det är kanske trevligt att titta på ändå.”
”Rätt uselt”, sade jag till min son.
Regissören Amir Chamdin har letat efter rätt färger, toner och bilder – och lyckats rätt bra med det. Det ser rätt hyggligt ut. Men hör han hur det låter? Nja, tveksamt.
Dialogen är tyvärr förfärlig, skådespeleriet i bästa fall ”trevande”, kanske kan man i amatörmässigheten eventuellt hitta något autentiskt – men då får man leta bra länge.
Jag tror att de flesta av oss tycker att berättelsen om Börje Salming, som fabel, är just trevlig och rolig att följa – om man nu kan hitta den vill säga, under den musikmatta som fullständigt bombarderar oss tittare. Det är lika mycket ”Börje – musikvideon”, som ”Börje – the movie”.
Min första tanke är givetvis: Vad är det man försöker dölja? Vad är det man tror att man behöver förhöja i berättelsen? Historien om den faderslösa arbetarkillen från Kiruna som erövrar hela hockeyvärlden – har den inte redan allt? Musiken kletar ner både hans öde och hans karriär.
Allt tyder på uruselt självförtroende hos de inblandade, i bästa fall. I värsta fall är det rent förakt för tittarna. Jag har några avsnitt kvar att titta på, tyvärr tror jag inte på något nytt ”Miracle on ice”.
Det är inte mycket i ”Börje” som tycks komma inifrån de inblandade, Viaplay behöver desperat succéer, och den typen av desperation har aldrig skapat annat än medioker konst och taskig underhållning.
Och apropå taskig underhållning: Den så respekterade och i perioder så älskade och närmast upphöjde förbundskaptenen Janne Andersson har tyvärr fått ett avslut på sin landslagskarriär som kan få de flesta att glömma de en gång så framgångsrika dagarna. Mycket har gått tokigt de senaste två åren – Janne Andersson kan eventuellt trösta sig med att inte ens Jürgen Klopp eller Pep Guardiola förmodligen hade kunnat få fart på det monumentalt ointresserade lag som inte ens lade sig mot Azerbajdzjan – de låg redan ner innan domaren flöjtade i gång matchen. ”Bakis i Baku”, undrade DN:s Johan Esk med rätta, och jag är benägen att tillägga: ”Om det ända hade varit så väl.”
Nu har vi i snart i två år, med pinsamt jämna mellanrum, fått konstatera att ”sämre än så här blir det i alla fall inte” – men så fel vi haft, varenda gång.
Jag har närmast slaviskt följt det svenska landslaget i fotboll under mer än sextio år, detta var definitivt ett särskilt lågvattenmärke – inställningsmässigt har jag definitivt aldrig sett något så katastrofalt uselt. Någonsin.
Veckans snackis har givetvis annars varit de allt fler läktarbråken, bengaltennisen, de allt fler avbrutna matcherna – nu verkar vi snart närma oss någon slags bortre gräns, även om jag har svårt att tro det. Tendenserna ute i Europa är ännu starkare, avbrott är legio, man eldar, man bränner av fyrverkerier, man tar över hela stadskärnor och marscherar taktfast i ”supportermanifestationer” man mår smått illa av att se.
Stora dominanta supportergrupper har verkligen lyckats kidnappa sporten, och jag har skrivit det många gånger tidigare: Är klubbledningarna rädda för sina egna fans? Tyvärr tror jag det.
Vi som blir muddrade inpå bara skinnet innan vi går in på match (och jag hatar det intensivt varje gång!) blir givetvis också storligen förvånade när hela jäkla arenan snart badar i bengaler och rök – och klubbledningar, som efter det senaste bengalkastarkriget i Malmö, står där med öppen mun och bah: ”Nä, vettu, hur di fått in alltdetdäringa, det har vi ingen aaaning om.”
Faktum är: De skiter i det. De har kapitulerat. Bara säg det.
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Att det skulle bli jaktsäsong året runt på Janne Andersson såg man inte komma”
När dödandet graderas flyr jag till Beckham
#Johan #Croneman #Musiken #kletar #ner #allt #nya #serien #Börje, | Latest International Breaking News
