Johan Esk: Tystnaden i bilen är mitt största Janne-minne | Latest International Breaking News

Bilmotorn var avslagen. Färjan som skulle ta oss vidare längre ut i skärgården var fortfarande ute på fjärden.

Vi sade inget, Janne Andersson och jag.

Det gjorde inget. Kändes helt okej att bara sitta där och titta ut.

En tystnad med någon man inte känner väl, eller till och med en tystnad med vissa man verkligen känner, kan vara obekväm och skava. Till sist säger någon något, bara för att bli av med den.

Janne Andersson och jag hade sagt det som behövde sägas för stunden. Under den timslånga resan från förbundskontoret i Solna den där aprildagen 2018 hade jag frågat om den kommande VM-truppen han skulle ta ut. Frågat om hans tid på jobbet så här långt och han hade berättat om hur det varit när han senast var på Ekskäret, ön dit vi var på väg.

Hösten 2016 struntade han i att börja jobbet med en träningsmatch inför den svåra VM-kvalstarten mot Nederländerna. I stället hade han tagit ut truppen till en skärgårdsö – ”ut i skogen” som John Guidetti sade – för att spelare och ledare skulle lära känna varandra.

Jag ville att han skulle visa mig den där platsen och berätta mer om lägret och det gjorde han efter att färjan och sedan en båt tagit oss fram.

När Janne mot Estland under söndagen gör sin sista landskamp har det gått sju år sedan hans första. Mitt minneskort från de åren är välfyllt.

Den där inledande arbetspoängen mot Nederländerna, Ola Toivonens långskott mot Frankrike, alla varmkorvar i pressrummet, ”0–0-segern” i Milano, tjafset och freden med Zlatan, promenadintervjun på ett snöigt Lidingö när pandemin kopplat greppet, Emil Forsbergs styrskott mot Schweiz som gav en kvartsfinal i VM, Jimmy Durmaz tal under samma turnering och kramen med ”Granen”.

Men också utbrotten, förlusterna, misslyckandena. Och det pinfärska och pinsamma brakfiaskot i Baku.

Mitt starkaste minne är den tysta väntan på en bilfärja för det var en situation jag egentligen fruktar. Jag vill komma nära den jag bevakar som journalist. Men inte för nära i ett längre perspektiv. Risken är att blicken förblindas, det sympatiska kan skymma sikten för det som händer.

Närheten var något han visade upp direkt

Tystnaden i bilen var avslappnad men den förändrade ändå inte våra roller tror och hoppas jag. Janne Andersson har gått att vara nära och kritisera med samma självklarhet.

Närheten var något han visade upp direkt.

Första träningen var på Bosöns naturgräsmatta. Jag hade varit på Bosön som idrottsledare, idrottsförälder, motionsidrottare och nu kunde jag stå vid sidlinjen när Janne Andersson hade sitt första pass med landslaget.

Det gick tydligt att se symboliken. Närheten skulle vara en kontrast till det stora avstånd som skapats mellan medierna och företrädaren Erik Hamrén.

Janne Andersson var rätt man vid rätt läge. Han tog över ett landslag där många stjärnor slutat och där stommen bestod av grovjobbare. Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Marcus Berg, Ola Toivonen, Jakob Johansson, Gustav Svensson. Spelare som, för att använda Janne Anderssons ord, gör andra spelare bättre.

Men Janne Andersson var inte rätt person att leda laget vidare när det här gänget hade checkat ut och gått i pension.

Jag var tidigt ute med att Sverige borde byta kapten. Han hade blivit kinkigare i sin relation med medierna, han kunde tjafsa tillbaka på relativt enkla frågor men det hade ingenting med min åsikt att göra.

Janne Andersson hade inte heller plötsligt blivit sämre som ledare. Jag såg bara inte hur han skulle kunna vara rätt person att vända trenden uppåt.

Jag såg inte att han var rätt ledare för den här gruppen med nya spelare som växt upp med och fostrats in i en annan typ av fotboll än den traditionellt svenska. Den typiskt Janne Anderssonska. Spelare som växt upp i en tid där jaget ofta slår laget i prioritetsordning. Jag ville att en ny ledare skulle komma in, titta på gruppen med nya ögon och förhoppningsvis få den att lyckas bättre med en annan spelidé.

Janne Andersson försökte själv med det sista men det kändes aldrig övertygande.

När Dejan Kulusevski uttryckte sin besvikelse över att inte få starta var orden starkare än innebörden och symboliserade en kulturkrock

Att avståndet till medierna ökade när motgångarna radade upp sig spelade mindre roll än att det kändes som att det också blev ett avstånd mellan Janne Andersson och de nya spelarna som skulle driva på.

När Dejan Kulusevski uttryckte sin besvikelse över att inte få starta var orden starkare än innebörden och symboliserade en kulturkrock mellan det gamla och nya fotbolls-Sverige.

Även inom laget var det som att det uppstod luftfickor. Det har kämpats och slitits men det har gjorts på olika, enskilda håll. Matchen i Baku var värsta exemplet.

Under den pågående samlingen delar de flesta i gruppen minnet av terrorattacken i Bryssel. Upplevelsen skulle kunna svetsa samman gruppen och få ledare och spelare att bli starkare tillsammans i framtiden.

Men det är för sent. Det är bara en avslutande match kvar för Janne Andersson.

Till sist: Många offentliga personer är annorlunda utanför officiella sammanhang. Under mina år i branschen har jag mött folk som vunnit på att kameran stängts av, andra har förlorat. Jag tror att Janne Andersson spelade oavgjort med sig själv. Timmarna i bilen visade ingen sida jag inte sett.

Sånt är sympatiskt, även om jag inte vet om det gör någon till en bättre idrottsledare. Men Janne Andersson har alltid med sig att han ledde herrlandslaget till den största framgången på 24 år.