Karolina Ramqvist: Mormor var alltid tillgänglig | Latest International Breaking News

”Om jag får bli tillräckligt gammal, så skulle jag vilja skriva något om tiden. Hur underligt det är med tiden som färdas genom ett människoliv. Eller om det är människolivet som färdas genom tiden.”

Så inleder 2004 års Aniarapristagare Elisabet Rynell sin essä ”Om mormor” i boken ”Skrivandets sinne”. Tanken på mormor kommer till författaren en kväll när hon ser en film som inleds med bilderna av en hästdroska som dundrar fram genom en stad. ”Det var natt med gula gatlysen, i stort sett folktomt. Och så kom texten: London 1898.” Sedan följer berättelsen om Rynells mormor, född i London 1898.

Till mig kom tanken på mormor en eftermiddag när jag satt och skrev om en kvinna som var ensam med ett barn hon nyss fött. Det var svårt att skriva och jag kom på att jag kunde börja med maten i stället, middagen som jag ändå måste laga till mitt eget barn, och jag tänkte att jag skulle kunna prova att laga risgrynspuddingen som min mormor brukade göra åt mig.

Egentligen är det inte helt rätt att säga att tanken på mormor kom då, för den var så ständigt närvarande att jag nog aldrig riktigt märkte hur den kom och gick. Min mormor var född i Dalarna 1909. När hon var fjorton år fick hon sluta skolan och börja arbeta som piga. Kanske var det en av anledningarna till att hon tyckte om det som kvinnorna i min mammas generation inte verkade gilla, att vara hemma och laga mat och städa; hon verkade glad att ha ett eget hem och en egen familj att ta hand om efter att i så många år ha arbetat i andras.

Hon sade alltid piga, det hände aldrig att jag hörde henne säga hembiträde eller något annat och första gången jag hörde ordet pigroman tänkte jag på henne och antog att det avsåg de böcker som hon hade gett mig, romaner om unga kvinnor som arbetade som pigor, precis som hon gjort. Hon hade tyckt om att arbeta, hon älskade den sista familjen hon var hos, men hon sade också alltid att hon hade önskat att hennes föräldrar haft råd att bjuda rektorn för läroverket på middag så att hon kunnat få läsa vidare.

Men det var inte att tänka på för en arbetarflicka, sade hon.

Ändå tänkte hon på det också så många år senare.

I slutet av första världskriget hade mormor och hennes föräldrar och systrar blivit fotograferade. På bordet kring vilket de samlats hade fotografen lagt fram en liten hög med böcker, för att det skulle synas att de kunde läsa, att de ägde böcker. Vilka böckerna var gick inte att se på fotot, men kanske fanns någon av dem i mormors eget bibliotek, en mörkgrön bokhylla som ramade in hennes och morfars dubbelsäng i miljonprogramslägenhetens sovrum. Mellan sängen och de översta hyllorna satt två läslampor och fastnålade i vävtapeten var bilder från en bok av en typ jag aldrig sett som vuxen men som kanske var vanlig i vissa hem då på 1980-talet, med sidor som gick att riva ut och sätta upp. En solnedgång, en äng med hästar, en svart tjärn.

Det var meningen att det skulle synas på fotografiet att mormors familj läste, men kanske inte att de läste alltför mycket. Hundra år efter att det togs började jag skriva om henne, om hennes matlagning och kök, om innehållet i linneskåpet på vilket fotografiet stod och om hur hon, som vuxit upp i en tid då det var ont om mat i Sverige, såg ut när hon åt något gott, och om hur hon såg ut när hon läste. Hennes ansikte i de intima ögonblicken.

Hon var barn under nödåren och blev vuxen i efterkrigstiden vars ideal om tjänstvillighet hade inbegripit alla kvinnor. Hon var alltid tillgänglig för alla, utom när hon läste eller åt något hon tyckte om. Då försvann hon för en stund in i ett eget rum där hon inte gick att nå, och senare skulle jag minnas det som en bild av den gamla idén om faran med romanen, kanske särskilt faran med en pigroman. Hur den hotade att ta en kvinnas uppmärksamhet från plikterna och få henne att försvinna in i texten.

Jag skulle tänka på den faran när jag själv började skriva böcker. Min mormor hade nog inte sett framför sig att hon många år efter sin död skulle bli till på nytt i en roman. Jag visste redan innan hon dog att det skulle bli så, men som hon såg det talade nog inget för att hon skulle komma att återuppstå på några boksidor, stå så i sin städrock, med sina svullna fingrar, med förklädet och risgrynspuddingen och mjölken, och med sin berättelse om tiden.

Varje gång hon och morfar lade ner sina bestick för att säga mig något om tiden som gått tyckte jag att den låg som ett vansinne bakom dem där i matrummet i lägenheten. Den tornade upp sig, hopplös och vanvettig och dråplig. Skorna av tidningspapper, mormors mammas alla förlossningar, sjukdomarna och våldet, döden och krigen och rovorna i landet, det fattiga landet som under deras livstid blivit ett av världens rikaste och mest jämlika.

Tanken på mormor kom när ett av mina barn nyligen frågade mig om jag räknat böckerna i våra bokhyllor och om jag visste hur många som krävs för att det ska bli ett bibliotek

Om jag stod i deras säng kunde jag sträcka mig mot böckerna på de övre hyllplanen. Det var på den tiden då det var självklart att läsa, en tid som verkar fjärran men som färdas genom mig nu. Jag vet inte om det var hyllans särskilda konstruktion eller titlarna och alla orden som fascinerade mig mest. Mormor sade alltid piga, men hennes böcker, sade hon, var inga pigromaner. Förutom Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” var det böcker av Gerda Antti och Kerstin Ekman och Doris Lessing, Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Dan Anderssons poesi, Sven Delblancs Hedebyböcker och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit. En titel jag minns att jag glodde på var ”En bit bröd med Anna”, jag tror hon hade alla Herta Wiréns romaner, och de flesta av Moa Martinson och Sara Lidman. Böcker som lutade sig mot varandra, för att nå bortom allt.

Tanken på mormor kom när ett av mina barn nyligen frågade mig om jag räknat böckerna i våra bokhyllor och om jag visste hur många som krävs för att det ska bli ett bibliotek. Jag svarade att det inte finns något visst antal, att biblioteket fullgörs av bibliotekarien, den som har till uppgift att vakta och vårda samlingen.

Mormor var min första bibliotekarie och människorna i hennes böcker var inte bara arbetare och tjänstekvinnor eller ensamma, utblottade mödrar. Där fanns också judiska män i mellanvästern, en nordamerikansk läkarsläkt, en pojke som stannat hemma i stället för att åka på sommarläger, Lauren Bacall och en ung ingenjör som motsatt sig DDR:s ambitioner för en människa. Alltså, som någon kanske hör, mycket av det som under de åren kom i bokpaket från Bra Böcker. Och då hyllan trots sin storhet inte räckte till tog hon med mig till det riktiga biblioteket.

Tänk att hon bara var fjorton då, sade jag, och mamma sade nej, nej, så ung kunde hon inte ha varit

Efter att jag skrivit boken om henne fick jag ett litet häfte som blivit sparat tillsammans med några av böckerna efter hennes död. Det var en receptsamling från Statens hushållsskola, till hemmets och skolkökens tjänst. Det var tummat och fläckigt och där fanns recept på puddingar och andra maträtter som i likhet med hennes tycktes mig vara sådana som ingen längre visste något om, som ingen verkat veta något om så länge jag levat, på samma sätt som ingen verkat veta något om hur allt nyss varit, märkligt nog, eftersom det livet hade varit de mångas, de allra flestas. Denna min föreställning om glömskan fanns med bland det som låg bakom ingivelsen att skriva, att få lägga fram en bok som en bit bröd på bordet.

Min mamma sade att mormor hade köpt recepthäftet när hon började som piga, för att lära sig om matlagning i ett hem. Tänk att hon bara var fjorton då, sade jag, och mamma sade nej, nej, så ung kunde hon inte ha varit. Det var otänkbart, och kanske sneglade hon på mina barn när hon sade det. Men så slog vi upp häftet och på insidan var mormors namn lika prydligt ditskrivet som i böckerna i bokhyllan. Där stod flicknamnet och årtalet, 1923.

Mormor älskade att se hur allt förändrats. När jag var barn hände det ofta att hon sade något till mig om hur underligt det var att färdas genom tiden så som hon hade gjort. Eller om det var tiden som färdats genom henne. Även när hon inte sade något kunde jag märka att det var så hon kände sig, fylld av ett stort människominne som sökte bli uttryckt, som Miman i ”Aniara” som Elisabet Rynell skriver ter sig som en hembygdssång för henne efter att allt gått så rasande fort.

Minnet rasade genom mormor, allt hon varit och alla som var eller inte var som hon, i livet och i böckerna. Jag visste inte när jag skulle vara tillräckligt gammal för att se tiden som färdas genom oss, men om jag fick bli det så ville jag skriva något om den.

Läs mer:

Karolina Ramqvist: Platsen som var allt för mig var inte något i andras ögon

Recension: Man blir aldrig mätt på ”Bröd och mjölk”