Livet i Kiev är långt borta från kriget – än så länge | Latest International Breaking News

Två dagar efter att jag hade flyttat till Kiev hittade jag en pilatesstudio i mina nya hemkvarter. Den heter El Casa (ägaren har nog aldrig studerat spanska) och erbjuder förutom pilates balett och stretching. Väggarna är täckta av fotografier på kunderna – kvinnor i femtio-sextioårsåldern som lyckligt poserar med alla sina extrakilon i tajta balettdräkter. Det är underbart.

Utegångsförbud nattetid gäller fortfarande, men bara från midnatt till fem på morgonen. Ljusskyltar längs vägarna uppmanar Kievborna att inte ignorera luftlarmen utan gå ner i källaren när det tjuter.

Men alla struntar nu för tiden i larmen. Kiev är den säkraste staden i Ukraina, omgärdad av amerikanska Patriot-luftvärnsrobotar. I Lviv för några veckor sedan hörde jag sardoniska kommentarer om hur bortskämda Kievborna är i jämförelse med resten av Ukraina.

En av de första sakerna jag gjorde efter att ha flyttat in i min nya bostad var att låta klistra plastfilmer i fönstren

På stan passerar jag då och då så kallade ”Punkt nezlamnosti”, det vill säga skyddade utrymmen där det alltid finns el, vatten, värme och te vid eventuella elavbrott och granatnedslag. De känns redan överflödiga. Allt är ju som vanligt. Lampan tänds när man vrider på strömbrytaren, vatten kommer ur kranen, lägenheten är uppvärmd.

Men så behöver det inte vara länge till.

Vintern är snart här och Kievborna räknar med att Ryssland gör nya försök att slå ut elförsörjningen. Den här gången har myndigheterna vidtagit sina mått och steg. Men ingen vet hur bra det kommer att fungera. Det vet man först efter bombräderna mot kraftverken.

En av de första sakerna jag gjorde efter att ha flyttat in i min nya bostad var att låta klistra plastfilmer i fönstren. Det är en säkerhetsåtgärd vid granat- och missilattacker, då tryckvågen krossar fönstren och skickar projektiler av sylvasst glassplitter över hela rummet.

Plastfilmerna håller fönstren på plats. Men min hyresvärdinna är gladast över att de också har en isolerande effekt.

– Så håller du lättare värmen i vinter om det blir kallt, säger hon.

Det är det som Kievborna tänker mest på. Inte så mycket granatnedslagen som att vara utan el, vatten och centralvärme.

Det är livet – i en stad som så länge varit tvåspråkig går det inte att avskaffa ett språk på en gång

På min pilatesstudio hälsas alla kunder på ukrainska och tränarna håller lektionerna på ukrainska. I omklädningsrummet är språket ryska och när tränaren gör en runda i salen för att trycka ner oss i olika tänjningspositioner ger hon enskilda instruktioner på ryska. Officiellt är Kiev en enspråkigt ukrainsk stad, och i hela servicebranschen inleds all kommunikation på ukrainska. Men därefter är det flexibelt vilket språk man talar, många växlar till ryska när samtalet inte längre kan räknas som ”officiellt”. Och det har inget med någon form av pro-ryskhet att göra. Det är livet – i en stad som så länge varit tvåspråkig går det inte att avskaffa ett språk på en gång.

Själv övar jag konsekvent min ukrainska. Med flera av mina ukrainska journalistvänner har vi övergått från att tala ryska till ukrainska. Men det finns fortfarande situationer där jag talar ryska, och en av dem är stallet. Jag testar just nu olika stall i Kiev, och det visar sig att stalldrängarna i många av dem är ryskspråkiga hästmänniskor från östra Ukraina. När jag tränar dressyr kan jag bara terminologin på ryska, och jag har en känsla av att det gäller även tränaren.

I går medan jag stod i en pilatesposition tänkte jag för mig själv: Sexhundra kilometer bort utkämpas det värsta kriget i Europa sedan andra världskriget och här tränar folk pilates.

Men det är inte så absurt. Det är i själva verket nödvändigt. Som soldaterna jag intervjuar säger: Man måste lämna fronten helt och hållet ibland. Man måste få sitta på en restaurang, äta, dricka och leva ett normalt liv. Det är så man orkar.

Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.