tech2blog
Varför reagerar inte EU:s ledare gemensamt när en våg av judehat sveper över Europa? Deras tystnad är plågsam och förödande för unionens trovärdighet.
För vad betyder egentligen alla högtidstal som EU-ledarna brukar hålla vid Förintelsens minnesdag och vilken innebörd har unionens nya ”strategi för att bekämpa antisemitism 2021-2030” om stats- och regeringscheferna inte gemensamt förmår ta tydligt avstånd från det som händer i Europa, här och nu?
Hittills har enbart EU-kommissionen fördömt den senaste tidens många antisemitiska angrepp: synagogor som attackeras i Tyskland och Spanien, judiska begravningsplatser som förstörs i Österrike, spanska judiska affärsinnehavare som angrips och davidsstjärnor som sprejas på fasaderna utanför judiska hem i Frankrike.
Men i slutsatserna från det senaste EU-toppmötet (26–27 oktober) nämns inte den uppflammande antisemitismen med ett enda ord. Inte heller i de tal som Europeiska rådets ordförande Charles Michel har hållit under senare tid. Som om det som händer i Europas länder inte har något med EU att göra.
Visst har EU:s väg från marknadssamarbete till en union som säger sig värna frihet, demokrati och minoriteters rättigheter varit lång och snårig.
I de första fördragen från 1950-talet handlar allt om gemensam marknad, borttagna tullar och fri rörlighet. De innehåller inte ett enda ord om demokrati och mänskliga rättigheter, men den bakomliggande tanken bakom det nya samarbetet var glasklar. Marknadens och ekonomins kraft skulle användas för att svetsa samman länderna i Europa och nya krig och konflikter på så sätt undvikas.
Och redan några år efter andra världskrigets slut utformades Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter. Syftet var att tvinga Europas länder att skydda mänskliga rättigheter och därmed i förlängningen hindra uppkomsten av ett nytt Hitlervälde.
Europakonventionen har varit en grundbult för Europarådets arbete sedan 1950-talets början och under decenniernas gång började gränsen mellan marknadens EU och de mänskliga rättigheternas Europaråd att suddas ut.
Syftet var att tvinga Europas länder att skydda mänskliga rättigheter och därmed i förlängningen hindra uppkomsten av ett nytt Hitlervälde
Efter murens fall hände någonting. Europarådet hjälpte de tidigare kommunistiska diktaturerna i östra Europa att gå mot demokrati och i Maastrichtfördraget (1992) införde EU för första gången en portalparagraf om demokrati och medborgerliga rättigheter.
Förintelsekonferensen i Stockholm, som statsminister Göran Persson bjöd in till i januari 2000, var en annan vändpunkt. De inbjudna förklarade sin ”djupa oro över ökande antisemitism” och erkände sitt ansvar för ”att fortsätta arbetet med att bemöta Förintelseförnekande, antisemitism, alla former av rasism och diskriminering som undergräver grundläggande demokratiska principer.”
I slutdeklarationen knöts på så sätt Förintelsen ihop med Europas framtid på ett sätt som inte hade gjorts tidigare. Att minnas och hedra offren för nazisternas folkmord på Europas judar och romer har därefter blivit ett allt vanligare sätt att försvara demokratin i Europa och argumentera för samarbetet i EU.
Under senare år har EU antagit en strategi för ”jämlikhet och delaktighet” för Europas romer, den tidigare nämnda strategin för att ”bekämpa antisemitism 2021–2030” och dessutom inrättat en ”EU-samordnare” för att motverka islamofobi.
I samband med 2023 års minnesdag för Förintelsens offer förklarade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att ”minnas inte (är) ett mål i sig/…/ Vi ska arbeta tillsammans för en Europeisk union som är fri från antisemitism och all form av diskriminering. För ett öppet, inkluderande och jämlikt europeiskt samhälle.”
Är detta något mer än vackra ord? Förhoppningsvis, men det handlar samtidigt om frågor som inte kan EU-styras hur som helst.
Europas länder har valt olika vägar för att motverka antisemitism och rasism. Därför är det i huvudsak de enskilda ländernas ansvar att göra något åt det framvällande judehat som åter förgiftar Europa. EU kan inte – bör inte – tvinga medlemsländerna att ha gemensamma lagar om till exempel förbud mot nynazistiska partier, förnekelse av Förintelsen, hets mot folkgrupp eller bränningar av heliga skrifter och flaggor.
Men ord har betydelse. Och nu behövs ett starkare, mer gemensamt politiskt ledarskap i EU.
Om stats- och regeringscheferna inte vet vad de ska säga kan de läsa den där nya EU-strategin. Där slås fast att ”antisemitism är oförenlig med Europas grundläggande värden” och ”utgör ett hot inte bara mot judiska gemenskaper och judiskt liv, utan även mot ett öppet och mångfasetterat samhälle, mot demokratin och den europeiska livsstilen.”
Det är verkligen sant. I Europas mångkulturella stater lever människor sida vid sida under samma lagar som ska följas, men alla måste samtidigt respektera att grannen kan ha en annan religion, andra traditioner och helt andra åsikter om allt möjligt. Om inte judar kan känna sig säkra i Europa innebär det på sikt en fara för oss alla.
#Plågsamt #att #EUs #passivitet #när #Europas #judar #attackeras, | Latest International Breaking News
