Recension av ”Det kanske sista jag gör” på Moment teater | Latest International Breaking News

Vi är en liten församling i foajén på Moment teater, som sitter och tittar på en Dylanman som utan blygsel jämför sig med mytens Kassandra (sierskan som ingen trodde på). Är det en egotrippad vaka över det fria teaterlivet? Nej, Andreas Boonstra insisterar på att monologen ”Det kanske sista jag gör. Är vi i början eller slutet?” inte är en avskedsföreställning. Han uppmanar oss att fokusera mera på kansket i titeln än på frågetecknet om slutet. Men visst är utgångspunkten för den här gitarrkompade soloshowen att hans värsta politiska farhågor har besannats.

Han har drivit scenen i Gubbängen i snart ett kvartssekel. Vilket naturligtvis inte innebär att han är vare sig välkänd eller folkkär. Så för att placera den här funkisteatern i Stockholm i ett samtida debattsammanhang: om Stina Oscarsson presenterat sig som ansiktet utåt för SD-röstande dramatiker representerar Andreas Boonstra raka motsatsen.

Inte den mest inopportuna positionen på teaterfältet, invänder väl någon smilfink, men om Tidöhögern skulle dra ur proppen för obekväma eller olönsamma kulturarbetare sjunker åtminstone Moment med flaggan i topp.

”Det kanske sista jag gör” handlar mycket om en eventuell anpassning till ett ofritt kulturliv. Själv tänker Boonstra numera så långt utanför den svarta teaterboxen att han helt sonika låter föreställningen äga rum i foajén och därmed kan casha in på barförsäljningen (han tar emot beställningar och serverar på rullskridskor).

Det är inte första gången den konstnärliga ledaren ägnar sig åt samhällskritisk metateater. Från barstolen minns han en uppsättning från 2011 som drev med det nya riksdagspartiet Sverigedemokraternas ideal om trevlig kultur. I backspegeln fastnar skrattet i halsen, eller åtminstone framstår greppet som naivt och oskuldsfullt.

Den här monologen är hur som helst för intelligent för att vara platt och plakatig – eller för att mynna ut i ständigt undanglidande ironier. I stället är ”Det kanske sista jag gör. Är vi i början eller slutet?” inbjudande enkel, berättartekniskt klurig och teatermagiskt berörande. En tacksamhet över livet översätts till en tacksamhet över konsten och vice versa.

Andreas Boonstras avspända predikan är definitivt ett av scenhöstens utropstecken, som övertygar om att det faktiskt inte får sluta så här. Till och med jag som inte är någon gitarrman känner mig rocklyrisk efteråt.

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Jacob Lundström.