Recension: Pelle Andersson minns ”Som om i morgon var i går” | Latest International Breaking News

Pelle Andersson är bekant som chef för vänsterförlaget Ordfront och från Aftonbladets kultursida, där han under många år var redaktör. Han har också publicerat två diktsamlingar och en roman. ”Som om i morgon var i går” är den numera 54-åriga förläggarens försök att blicka tillbaka. Två tredjedelar in i livet frågar han sig hur det kunde bli som det blev: med yrkeslivet, barnen, kärleken, världen, politiken.

Texten delas in i fem kronologiskt ordnade avsnitt, som sträcker sig från barndom till nutid. Korta vinjetter med drag åt det lyriska fogas samman till en sorts collagememoar. Tyngden läggs på vissa urscener och nyckelgestalter. Till de senare hör fadern, byggnadsarbetaren, vars död skapar outplånliga spår i den då elvaåriga sonen. Modern tar mindre plats, men finns där i bakgrunden som en tyst, städande trygghet. Deras roller är typiska för den relativa könssegregation som rådde vid 1900-talets mitt. Koncist beskriver Andersson det våld med vilket pojkar fostrades till män: ”Man blir slagen. Man slår. Man går igenom kortare eller längre perioder av mobbning. Det hörde till.”

Barndomskapitlen skrivs med en avklarnad blick på såväl den historiska situationen som de personliga erfarenheterna. Svajigare är de senare avsnitten. I synnerhet de om tiden på Aftonbladet präglas av en ganska stötande självöverskattning. Andersson anser att inget av politisk betydelse har ägt rum i Sverige sedan han själv och en grupp farbröder med namn som Håkan, Anders och Gunder lämnade kultursidan i mitten av 00-talet. I och med detta manfall kollapsade vänstern. För andra gången, ska sägas – första gången skedde även den i Anderssons omedelbara närhet: ”Ordfrontkonflikten. Det var där den fria vänstern till vänster om socialdemokratin gick i kvav. Splittrades. Dog.”

Det finns något rörande i hur vi alla låter minnets segermantel omsvepa vissa bedrifter, medan mindre briljanta sådana försvinner i korridorerna

Kulturbråket som åsyftas, och som jag var tvungen att googla, ligger tjugo år tillbaka i tiden. Sedan dess har noll personer enligt Andersson ”ens sökt svaret på frågan om vänsterns misslyckande. Det finns ingen som bryr sig.” Nej, vad ska man med teoretiker som Wendy Brown, Nancy Fraser och Bifo Berardi till, när de alla begår det fatala misstaget att förbise Ordfrontfejden.

Nostalgi är väl i och för sig en normal tendens. Och det finns något rörande i hur vi alla låter minnets segermantel omsvepa vissa bedrifter, medan mindre briljanta sådana försvinner i korridorerna. Problemet är att Andersson verkar blind för beteendet. Efter att ha levererat ännu en diagnos av vänsterns förfall går han helt enkelt vidare, till betraktelser över familjelivet och naturlyriska statusuppdateringar från sommarstugan. Samt, förstås, upprepade och genreobligatoriska utfall mot anonymiserade kulturpersoner som någon gång törnat emot författaren. Inte för att Andersson lägger någon vikt vid sådana trivialiteter: ”Det bästa med åldrandet är att man inte behöver bry sig om dem längre.”

Skönt för honom. Själv är jag så ung och lågsint att jag fortfarande stör mig på fåfäng litteratur.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.