”Regeringens bidragstak gör inte de fattiga mer flitiga” | Latest International Breaking News

Före sommaren tillsatte regeringen och Sverigedemokraterna en utredning med uppdraget att utforma ett bidragstak, med syftet att få fler i arbete. Men inget nytt under solen: arbetslinje och bidragstak är en repris av gammal sedelärande politik.

I Per Anders Fogelströms bok ”Vävarnas barn” skildras den svenska textilindustrin under 1700-talet. Arbetsförhållandena var hemska, och den franske diplomaten Guignard de Saint-Priest jämförde levnadsvillkoren för vävarna på Barnängen i Stockholm med de för ”slavarna på Amerikas plantager”.

Politiken grundades på övertygelsen om att nationens väg till välstånd byggde på fattiga arbetares uppoffringar. Arthur Young, en brittisk författare och ekonomisk tänkare, skrev 1771: ”Alla utom en idiot vet att de lägre klasserna måste hållas fattiga, annars kommer de aldrig att vara flitiga.”

Utgångspunkten var merkantilismens uppfattning att höga löner driver arbetarna till lättja, dryckenskap och andra utsvävningar. Denna politik har också beskrivits som ”läran om fattig­domens nytta”.

De som förespråkar lägre löner i dag argumenterar dock annorlunda. Motivet är att en lägre lönenivå minskar arbetslösheten. Jag avser inte att ifrågasätta sambandet mellan lön och arbetslöshet, men det bör noteras att forskningen inte är entydig. Till exempel visar erfarenheter från USA att höjda minimilöner i vissa situationer faktiskt kan leda till minskad arbetslöshet. Dessutom verkar högre löner fungera som en motivationsfaktor och leda till ökad produktivitet.

Viktigare är attförespråkarna ofta glider över i en argumentation som påminner om merkantilismens sede­lärande låga inkomster. Men i dag anses problemet inte vara höga löner, utan höga bidrag. Detta är kärnan i arbetslinjen, vilken växte fram redan under första världskriget och betonar att avlönat arbete alltid bör prioriteras framför sociala ersättningar.

Om vissa, mot förmodan, fort­farande väljer arbetslöshet, föreslås ytterligare sänkningar av både bidrag och löner som lösning.

Arbetslinjens dubbla budskap är sådant: om man, å ena sidan, förespråkar sänkta löner, måste man, å andra sidan, även föreslå låga bidrag. Låga löner minskar arbetsviljan och för att motverka detta måste bidragen sänkas ännu mer. Strategin kan tyckas genial: genom att samtidigt sänka både löner och bidrag kan till och med de som har en mer avslappnad inställning till arbete hitta motivation att jobba.

Om vissa, mot förmodan, fort­farande väljer arbetslöshet, föreslås ytterligare sänkningar av både bidrag och löner som lösning. Politikens senaste innovation är det föreslagna bidragstaket, som ytterligare stramar åt inkomsterna för de allra fattigaste som antas sakna drivkrafter.

Men i arbetslinjenfinns en motsättning. Även om arbetslinjens grundtanke är sympatisk – att arbete är bättre än bidrag – följer inte att lägre bidrag alltid är bättre än högre bidrag. Benjamin Dousa, tillträdande vd för Företagarna, går i fällan när han på X (tidigare Twitter) överskattar bidragens förkastlighet: ”Högt bidrags­beroende leder till högre brottslighet, sämre skolresultat och sämre hälsa. Det är inte en politisk åsikt, det är fakta.”

Det stämmer att det finns ett samband mellan föräldrars och barns sannolikhet att vara bidragstagare. Det är därmed inte fakta att sambandet är kausalt (det vill säga att det verkligen är bidragsberoendet och inte någon annan faktor som driver sambandet).

Än mindre finns det stöd för att sänkta bidrag – djupare bidrags­beroende – skulle vara en lösning på problemet. Större fattigdom är snarare relaterat till större negativa konsekvenser för barn.

Även om bidragen har reducerats, och antalet låglönejobb har ökat (förvisso från en internationellt sett låg nivå), kvarstår arbetslösheten i stort sett på samma nivå.

Men detta är alltså filosofin i den populära arbetslinjen. Dock kvarstår frågan om varför arbetslöshet fortfarande är ett problem trots att vi vässat arbetslinjen ända sedan 1990-talet. Under 25 år har arbetslösheten pendlat runt 6 till 9 procent. Även om bidragen har reducerats, och antalet låglönejobb har ökat (förvisso från en internationellt sett låg nivå), kvarstår arbetslösheten i stort sett på samma nivå.

Jag misstänker attanhängare av arbetslinjen argumenterar för att en ökad lågkvalificerad invandring har inneburit ett kontinuerligt inflöde till arbetslöshet: att arbetslinjen inte kunnat hålla takt med invandringen.

Men så fungerar inte arbetsmarknader. Deras dynamik är mer komplex än så. Forskning visar att invandring påverkar sammansättningen av gruppen arbetslösa. Lågkvalificerad invandring innebär att svenskfödd arbetskraft lyfts upp i fördelningen av kompetenser, vilket betyder att sysselsättning för infödd arbetskraft ökar på bekostnad av invandrad arbetskraft.

Det finns alltså väldigt lite stöd för att invandrare ”tar” jobben, snarare förbättrar de möjligheterna för svenskfödda att finna ett välbetalt jobb.

Sammanfattningsvisär den mest uppenbara effekten av arbetslinjen fattigdom och ekonomisk otrygghet för de mest sårbara grupperna i samhället. Det mest förkastliga i dagens samhälle är att inte arbeta, och om man inte arbetar måste man disciplineras med låga bidrag. Påminner det inte om ”läran om fattigdomens nytta”?

Läs fler artiklar från DN Debatt.