Steve Sem-Sandberg om Varlam Sjalamov, Gulags vittne. | Latest International Breaking News

Universum, lär vi oss, består till närmare 30 procent av mörk materia, materia som vi vet finns men inte kan säga något om eftersom den inte avger något ljus. Något liknande gäller fånglägren i Sovjetunionen under Stalintiden, vars utkommenderade straffarbetare svarade för de flesta av landets ingenjörsunder, från byggandet av Vitahavskanalen i början av 1930-talet och framåt. Om det var Aleksandr Solzjenitsyns förtjänst att denna svarta lägermateria blev synliggjord och kartlagd, så är det Varlam Sjalamov som sett till att den blivit upplyst inifrån och fått mänskliga proportioner. Att Solzjenitsyn och inte Sjalamov kom att framstå som 1900-talslitteraturens främste lägerskildrare beror förstås på att Solzjenitsyn var först. När det utsmugglade manuskriptet till ”Gulagarkipelagen” publicerades i väst på 1970-talet var järnridån fortfarande bergfast och ogenomtränglig. Av Sjalamov publicerades mycket litet under författarens livstid.

Enligt slavisten Franziska Thun-Hollstein, huvudredaktör för den tyska utgåvan av Sjalamovs samlade verk, bevakade KGB honom även efter det att han släppts fri och skall efter hans död ha beslagit mängder av manuskript som aldrig återfunnits. Detta skriver hon i en ny biografi – ”Das Leben schreiben – Warlam Schalamow: Biographie und Poetik” – som också i detalj går in på tillkomsten av ”Berättelser från Kolyma”, ett till omfånget väldigt verk som omfattar 157 kortare och längre berättelser indelade i sex cykler, oftast publicerade i fyra volymer. På svenska utkom den första volymen, ”Genom snön”, 2018, men det är först nu vi till den också kan lägga den andra, ”Vänstra stranden”, båda resultatet av en heroisk översättarinsats av Ola Wallin. Sedan tidigare finns för övrigt på svenska två urvalsvolymer i översättning av Marie-Anne Sahlin respektive Nils Håkansson.

Varlam Sjalamov levde närmare två tredjedelar av sitt vuxna liv i fängelse eller fångläger. Han arresterades för första gången 21 år gammal i februari 1929, då för ”kontrarevolutionär agitation och propaganda”. Tre år senare frisläpptes han för att 1937 återigen arresteras. Nu tillfogades domen mot honom också det fruktade T:et (för Trotskistisk kontrarevolutionär verksamhet) och han kom att tillbringa närmare 14 år i Sibiriens nordöstra Kolymaregion, där de hårdaste kroppsarbetena ofta utfördes av de politiska fångarna, vintertid inte sällan i temperaturer ned mot 50 minusgrader. Det finns fortfarande inga säkra tal för hur många som under Stalinterrorn förvisades till Kolyma, bara att syftet likt i Auschwitz var att fångarna skulle arbeta sig till döds. Enbart under byggandet av vägen norrut från huvudorten Magadan avled tio tusentals fångar. Eftersom här råder permafrost gick det inte att begrava de döda, utan liken skyfflades bokstavligen in i själva vägbeläggningen.

Sjalamov skulle ha dött av hunger och köld också han, om han inte i sista stund räddats tillbaka till livet av två läkare som lyckades rekrytera honom som assistent på det centrala lägersjukhuset i Debin: ett jättelikt lasarett med plats för tiotusentals fångar. Det är händelserna på ”Vänstra stranden”, som sjukhuset också kallades, som huvudsakligen skildras i denna andra del av ”Berättelser från Kolyma”.

Liksom i första volymen är huvudtemat vad Sjalamov kallar ”den kusliga rörliga levande stegen som förbinder människan med staten”. Människans kamp mot staten är hos Sjalamov en existentiell kamp, där varje tillfällig seger eller förlust är livsavgörande. I novellen ”Min process” berättar han om hur han efter avtjänat straff 1943 står inför sin frigivning. Men från Moskva har utgått order om att inga politiska fångar skall friges så länge kriget varar. Lägerledningen stampar då hastigt fram vittnen som inför en improviserad domstol kan intyga att Sjalamov vid något tillfälle yttrat sig fördelaktigt om författaren Ivan Bunin, vilket räcker för att få påbackning med tio år. Avgörande för utfallet är att angivarna rekryterats bland fångar som i vilket som helst annat sammanhang skulle ha gjort allt i sin makt för att rädda honom. Men i existenskampen mot denna väldiga stat råder inte ens djungelns lag. Det råder ingen lag.

För att beskriva tillvaron i arbetslägren citerar Sjalamov Thomas Moore, som i sin ”Utopia” pekade ut fyra grundläggande behov som måste tillfredsställas för att människan skall kunna överleva: att äta, tömma tarmen, urinera och fortplanta sig. Till detta lägger Sjalamov ett femte, minst lika grundläggande behov, som dock kräver att de fyra första redan är uppfyllda: att skapa, att skriva.

Ett ytterligare angiveri skulle ha förpassat honom till straffgruvorna eller avverkningsplatserna ute i tajgan där överlevnadschanserna är minimala.

Om arbetet i lägersjukhuset än tillfredsställer de fyra första behoven, så återuppväcker det även Sjalamovs livsuppehållande behov av litteratur. Det börjar i blygsam skala. I ”Attiska nätter”, en novell som infogades i den sjätte och sista novellcykeln i serien, berättas om några sjukvårdare som om nätterna träffas i ett av lägersjukhusets omklädningsrum och deklamerar dikter för varandra. Deltagarna bär dem med sig i ”muntliga antologier” som växer i omfång ju fler strofer de lär av varandra. Först efter att på detta sätt ha väckt sitt poetiska minne till liv återgår Sjalamov till att skriva själv, dikter som utvalda kurirer smugglar ut åt honom. Riskerna är enorma. Ett ytterligare angiveri skulle ha förpassat honom till straffgruvorna eller avverkningsplatserna ute i tajgan där överlevnadschanserna är minimala.

Den verkliga svårigheten uppstår dock först efter frigivningen när denna väldiga erfarenhetsmateria skall förvaltas litterärt. Sjalamov inser två saker som inte genast är möjliga att förena. Å ena sidan att han har en moralisk skyldighet att skildra denna för många okända sida av den ryska historien. Samtidigt har erfarenheterna från lägren präglat honom så djupt att de inte går att överblicka eller ens fullt ut förstå, än mindre återskapa litterärt. ”I Yttersta Norden räknas ju månaderna som år, så väldig är erfarenheten, den mänskliga erfarenheten, som förvärvas där”, skriver han i ”Vänstra stranden”. En enda människas liv räcker inte för att återskapa allt detta. Han måste på något sätta finna en fiktionsform som når utöver det privata och personliga. Också av trovärdighetsskäl.

Den frigivna fånge som förmår blicka tillbaka på sin lägervistelse och återge den på ett begripligt sätt existerar helt enkelt inte. Dels för att en människa på randen av utplåning omöjligt förmår registrera händelser i någon som helst sammanhängande form som efteråt skulle kunna kallas minne. Framtid eller förflutet finns inte för en fånge; än mindre känslor av hopp, förtvivlan eller saknad. För att åstadkomma en realistisk lägerskildring räcker det alltså inte med att så uttömmande och sanningsenligt som möjligt redogöra för allt man själv varit med om eller blivit vittne till. Man måste finna – eller uppfinna – berättelser vars trovärdighet man själv kan gå i god för som lägerfånge. Också andra människors historier måste tas med, återgivna av dem själva eller efter hörsägen.

Sjalamov börjar nästan spasmodiskt med korta skisser och novellfragment, där enstaka händelser eller livsöden återges i konkret detalj och med minsta möjliga inslag av sentiment. Med kortare berättelser krymper naturligtvis träffytan, det blir bara punktnedslag i lägrets historia; men den litterära, och därmed rent mänskliga, effekten blir desto större. Det är först när berättelserna läggs ihop som ett större sammanhang blir synligt. Läser man de 157 berättelserna i den ordningsföljd Sjalamov själv gav dem, går det i och för sig att urskilja ett kronologiskt förlopp. Men berättelserna själva följer ingen uppenbar inre eller yttre kronologi. Det vore att förneka själva grundupplevelsen i lägret som är att leva i ett ständigt nu, där det enda som förändras är den tilltagande utmattningen. Snarare är det som om blicken in i själva lägerverkligheten förlängs och djupnar ju fler texter man läser. Vissa gestalter som tidigare synts i periferin återkommer som huvudfigurer. Särskilda händelser och miljöer får tydligare konturer. Det är som att se en mosaik ständigt läggas om: en myllrande värld träder fram, konstant i sina beståndsdelar, styrd av orubbliga regler men också av groteska tillfälligheter.

Thun-Hohenstein föreslår i sin bok att man i stället för begreppet autobiografi borde använda beteckningen antropografi om Sjalamovs prosa. Hela tiden är det människan som art som står i centrum, i all sin bräcklighet men också med en ofattbar förmåga att överleva. Precis som lärkträden som till sist träder fram som en symbol för hela verket. De kryper fram i markhöjd, har blott ytligt fäste i den lilla jordskorpa som finns och lever på snudd på ingenting. På detta sätt kan de överleva den strängaste köld för att uppväckas när polarsolen efter nio månaders vinter långsamt börjar värma igen.

”Jag har aldrig varit fri, alla mina vuxenår har jag bara varit frigiven”, skriver Sjalamov. Sitt straff hade han avtjänat redan 1951, men till Moskva tilläts han inte återvända förrän 1956, tre år efter Stalins död. Härefter återstod bara några få decenniers skrivtid innan lägret omslöt honom nytt, detta i form av nervsjukdomen Huntingtons syndrom som inte lät honom hålla i en penna mer. Hans dövhet tilltog. Sedan tillstötte glaukom och han blev nästan helt blind. På ålderdomshemmet sov han med täcket under kudden och halsduken virad runt huvudet som han lärt i lägret. Han avled i februari 1982. En av dem som vårdade honom, Jelena Sacharova, berättar att bilen som skulle transportera hans kvarlevor från bårhuset hade ett porträtt av Stalin fastklistrat på insidan av vindrutan. När chauffören förstod att det var en författare han förde till sista vilan försökte han skrapa loss bilden, dock utan att lyckas. Som i övrigt i hans liv styrde alltså den store diktatorn över Sjalamovs livsfärd hela vägen till graven.

Läs fler texter av Steve Sem-Sandberg i DN Kultur.

Läs fler Helsidor i DN Kultur: Nils B Thelin: Den ryska angiverikulturen har djupa rötter