”Svenska staten måste be om ursäkt till tornedalingar” | Latest International Breaking News

Den statliga sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har granskat statens, Svenska kyrkans och andra offentliga aktörers roll i den assimilerings- och försvenskningspolitik som bedrevs mot minoriteten under 1800- och 1900-talen. Syftet har varit att synliggöra minoritetens historia, kartlägga övergrepp och kränkningar samt att bidra till upprättelse och försoning. Nu lämnas slutrapporten till regeringen.

Kommissionen har intervjuat ett stort antal personer, granskat arkivmaterial och tagit fram forsknings­rapporter. Granskningen är omfattande och vi vill här lyfta några områden där konsekvenserna blev långtgående och bestående för minoriteten.

Assimileringspolitiken riktade in sig på en specifik etnisk grupp, vars språk och kultur avvek från majoritets­befolkningen. Den fokuserade på minoritetens barn som skulle fostras till ”riktiga” svenskar och utbildningsväsendet blev det primära verktyget för detta.

När folkskolan infördes i mitten av 1800-talet var finska/meänkieli tillåtet som undervisningsspråk. I slutet av 1800-talet började staten ställa krav på en övergång till svenska, bland annat villkorades statsbidrag med krav på att endast svenska fick användas i undervisningen. Barn förbjöds att använda sitt modersmål. Förbudet levde i praktiken kvar fram till 1960-talet.

Den fokuserade på minoritetens barn som skulle fostras till ”riktiga” svenskar och utbildningsväsendet blev det primära verktyget för detta.

För många barn blev skolgången smärtsam. Det egna språket och kulturen skambelades och för en del försvårades inlärningen. Självkänslan och viljan att föra språket vidare till nästa generation påverkades negativt.

Skolinternat, så kallade arbetsstugor, inrättades från 1903, till en början som nödhjälp till fattiga familjer, men övergick snart till en fostran i nationell anda. Förhållandena på arbetsstugorna varierade från ort till ort.

Sammanlagt 5 500 elever kom att gå där. Kyrkan var involverad i driften och tillsynen. Arbetsstugorna var slutna institutioner och barnen vistades där under långa perioder. De fick inte ha sina egna kläder och de tvingades utföra tunga arbetssysslor. Modersmålet var förbjudet, disciplinen hård. Bestraffningar var vanligt förekommande och barnen var utlämnade till personalens godtycke. På byn var barnen stigmatiserade. Tidigare arbetsstugeelever vittnar om svåra upplevelser – om hemlängtan, utsatthet, grovt våld, förnedring, pennalism och tvångsmatning.

Tiden på arbetsstugan blev skräckfylld för en del. ”Jag har inte haft någon barndom, de har stulit den ifrån mig”, berättar en man. En del vågade inte berätta för föräldrarna om vad de var med om. En man berättar att barnen gömde mat som föräldrarna skickat. Vetelängden hemifrån ”gömde vi i vedtraven för vi vågade inte ta in den. Och råttorna kände lukten så de åt från den ena änden och vi från den andra”.

Åren i arbetsstugan påverkade livet för många. En man beskriver att ärren sitter djupt inne i själen, han ”förlorade fyra år av sitt liv, han förlorade sin identitet” och ”självkänslan knäcktes”. Erfarenheterna från arbetsstugan kan fortfarande i dag vara stigmatiserande. En kvinna berättar att det är svårt att tala om den tiden. Hon menar att en ursäkt från staten skulle vara en fin gest, men att det är ännu viktigare att staten verkligen förstår vad människor blivit utsatta för.

Känslan av att bli osynliggjord återkommer i de intervjuades berättelser. Minoriteten levde historiskt på jordbruk, jakt, fiske och rennäring. Många hade egna renmärken. Under mycket lång tid – fram till 1950-talet – levde minoriteten i nära samverkan med samerna. Under en del av vintern bodde nomadiserande samer hos bofasta värdfamiljer. När samerna drog till fjälls på våren tog de i sin tur ibland med sig de bofastas renar.

Frågor om rättigheter som regleras i rennäringslagen är komplicerade och det finns svåra frågor i dag i minoritetens relation till staten och samerna.

När rennäringslagar infördes 1886 och 1928 förlorade minoriteten rätten att bedriva rennäring i Kiruna och Gällivareområdet. I Tornedalen fortsatte bönderna att ha renar trots detta. Denna form av rennäring kallas numera för koncessionsrenskötsel och skiljer sig från annan rennäring.

Frågor om rättigheter som regleras i rennäringslagen är komplicerade och det finns svåra frågor i dag i minoritetens relation till staten och samerna. Minoriteten upplever att de osynliggjorts, att de fråntagits rättigheter knutna till traditionella näringar och att de inte ges rätt till inflytande i dag.

Det som framkommit väcker frågor om hur Sverige har behandlat och fortfarande behandlar denna nationella minoritet. Kommissionen anser att staten och Svenska kyrkan bär ett moraliskt ansvar för de övergrepp som skett. Assimileringspolitiken har skadat minoriteten och försvårar än i dag värnandet av språk, kultur och traditionella näringar.

Ett första steg vore att erkänna de historiska kränkningar som nu framkommit.

Staten och Svenska kyrkan har därför ett ansvar att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken. Det krävs upprättelse för att kunna gå vidare.

Ett första steg vore att erkänna de historiska kränkningar som nu framkommit. Regeringen uppmanas bland annat att stärka minoritetens inflytande, främja meänkieli i skolan och ge vuxna möjlighet att återta språket.

Sverige bör även satsa på meänkieli inom public service och stärka språket genom gränsöverskridande samarbeten samt omgående initiera en process om en offentlig ursäkt. Kommissionens kartläggning utgör en viktig grund för en långsiktig fortsatt försoningsprocess i nära dialog med minoriteten.

Läs fler artiklar från DN Debatt