”Sverige gav mig hög utbildning och jobb i hemtjänsten” | Latest International Breaking News

I oktober 2012 flyttade jag till Sverige, knappt 25 år gammal med bara gymnasiebetyg (från Gambia), men full av drömmar. Hemma, som inte är längre hemma, kunde jag inte gå på universitet eftersom systemet är byggt på ett sätt som tyvärr försvårar för många att läsa vidare på högskola.

Våren 2013 studerade jag svenska för invandrare (SFI) under fem månader. Efter att ha skaffat grundläggande behörigheter för komvux blev jag antagen på universitet hösten 2015 för att läsa en kandidatutbildning.

Jag blandade läsning av kurslitteratur med att försöka översätta vissa ord till engelska och att därefter försöka förstå vad texten handlar om. Fy, vad påfrestande! Så började min akademiska resa. I dag, på väggen hemma, hänger tre ramar: kandidatexamen i statskunskap 2018, masterexamen i statsvetenskap 2020 och magisterexamen i internationella humanitärt arbete 2021 med Uppsala universitets logotyp.

Efter många år på universitetet, olika volontärarbeten samt jobbet som lärare på SFI gjorde mig redo för arbetsmarknaden. Jag tyckte att jag skulle passa bra för att främja Sveriges utvecklingssamarbete genom Sida, Folke Bernadotteakademin och andra myndigheter.

Jag kände mig lycklig för att ha fått så mycket kompetens, så mycket kunskaper om omvärlden och människor och så stark förmåga att analysera och samarbeta. Så starkt! Tack, Sverige, verkligen! Jag menar det!

Försöket att förverkliga drömmen gick inget vidare: ”Tack för ansökan. Vi har valt en annan sökande.”

”Uppgivenhet”, sade Anna Lindh en gång, ”är vår främsta fiende.” Lindhs ord slog mig: Jag hade kommit alltför långt för att ge upp. Dessutom ska mat och räkningar betalas, hyresvärden kommer inte att sluta skicka fakturor och arbetslöshetsersättningen räcker inte.

Veckor blev månader och månader blev år, och när jag öppnade datorn och kollade in i mappen ”sökta jobb” stod det nummer 115: hemtjänsten. Det var första gången på många år som jag kände hjälplöshet.

Jobb nummer 115 ringde och jag blev kallad till intervju. Arbetsgivaren frågade upprepande om jag verkligen ville ha jobbet. Nickandet kunde inte övertala hen; jag drog pennan ur min ficka och skrev på anställningsavtalet. Hon log tillbaka och hälsade mig välkommen.

Jag jobbade nästan ihjäl mig. På kvällarna när jag kom hem orkade jag inte läsa Frederick Backmans trilogi (”Björnstad”, ”Vi mot er” och ”Vinnarna”) eller ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh.

Jag avslutade min prenumeration på DN och min lilla bokhylla började samla dam. Hans Roslings ”Factfulness” hamnade under matbordet och jag orkade inte ens plocka upp den. Tv:n sattes inte längre på. Allt jag ville göra när jag är hemma var att sova. Det gick inte heller sova, jag som hade varit duktig på att sova efter varje pass på gymmet.

Jag tappade lusten att skriva, att använda min skrivförmåga som bland annat underhållit många läsare genom mina debattartiklar på nyhetskanalen Al–Jazeera. Jobbet på hemtjänsten tog mycket av mig, men i utbyte fick jag nya vänner, alla över 80 år.

De började ringa chefen och bad om att ”gärna skicka bara’” mig. Professor Ture, som egentligen hette något annat, må han vila i frid, blev min bästa vän. Han var 93 år och hade förargad omdöme om ”systemet”, trots att han hade alla sinnen kvar.

Jag fick tre av hans böcker och läste varje sida. Varje gång vi sågs pratade vi om ett kapitel. Intellektuell stimulans fick vi båda. Han hade sista orden i varje samtal: ”Jag är jävligt förbannad på systemet.” Jag fattade vad han ville framföra, men jag log och vinkade adjö.

Professorn gick bort, och nu vinkar jag bara till grannen, som är 90 år och jobbade en hel del på Sida. Lika förbannad var hon, men med demens. Ingen i hennes nätverk kunde tro henne när hon sade att hon har en god vän i 30-årsåldern som söker jobb.

Varje gång vi sågs var jag tvungen att upprepa min akademiska bakgrund. Jobbsökande fortsätter på egen hand, trots all motvind.

En myndighet ringde om ett jobb jag sökte där ett hundratal medarbetare söktes. Arbetsuppgifter var varierande och kollegorna har olika bakgrund. När vi hade introduktion utelämnade jag vissa kompetens eftersom jag inte ville få frågor av kollegorna vad jag gjorde där.

Trots detta googlade några kollegor mig och började ställa onödiga frågor. Två brukade be mig om hjälp när deras datorer krånglar eller när de hade problem med ärenden eller att tillföra handlingar. Andra frågade mig att korrekturläsa handlingar innan de skickades iväg.

Anställningen upphör om några månader och hemtjänsten väntar, men alla mina gamla ”vänner” där har gått bort.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar

Fler insändare: dn.se/insandare