Tal av ryska författaren Maria Stepanova om att laga världen | Latest International Breaking News

Den bok som vi ska minnas i dag skrevs för inte så länge sedan, och ändå i en annan historisk epok: före pandemin, före det fullskaliga angreppskrig som i dag pågår på europeisk mark, ett krig som drivs fram av det land där jag har bott hela livet och som för alltid har förändrat min uppfattning om mig själv och vad jag gör. ”Minnen av minnet” kom ut i en annan värld och var i någon mening skriven av en annan människa. Boken utgick från en utopisk tanke, som jag fortfarande ömmar för: jag hade alltid sett Ryssland som en oskiljaktig del av ett europeiskt kulturhistoriskt område, förenat av tusentals livsöden, livstrådar som tillsammans formade en gemensam väv. Nu, när mina landsmän hävdar att denna gemenskap aldrig har funnits, när det språk som är mitt modersmål används för att rättfärdiga övergrepp och död, tycker jag att denna hoppfulla tanke framstår som naiv.

Själva idén om en sådan stor gemenskap och ett samtal över alla statsgränser och språkbarriärer ter sig allt mer problematisk i dag. Runtom i hela världen använder sig högerpartier och högerregeringar av en likartad retorik och av likartade metoder inom ramarna för en ny gemenskap, grundad i rädsla och misstro mot allt som är nytt och annorlunda, en gemenskap med en tydligt tillbakablickande karaktär. Man tycker att vi ska vända oss bort från den skrämmande framtiden och söka våra politiska ideal i det förflutna, men inte i det historiska förflutna, utan i en fiktiv, frambeordrad version av historien, som är tillrättalagd och uppsminkad för att bli mer lockande. I Ryssland (och inte bara i Ryssland) har det till och med antagits särskilda lagar som kriminaliserar de versioner av historien som är oförenliga med den officiellt godkända versionen. Så förändras den historia som var grundad på fakta, källstudier, kunskap och insikt till en fiktion som vi förväntas lära oss utantill och aldrig vika ifrån. Steg för steg trängs historien undan av minnet.

Jag skrev om det här en gång, i den bok som vi talar om i dag. Jag beskrev ett ”minnets territorium” som var ”fullt av projektioner, fantasier, förvrängningar, av vår tids gengångare och deras fixering vid det som en gång var.” I dag är det dessa gengångare som har övertaget. Så är Rysslands krig mot Ukraina också ett krig om minnet, ett försök att försvara en viss förståelse av historien och att göra det med hjälp av pansarvagnar, bombflyg och död. Jag blir rädd när jag tänker på att det här kriget kanske inte blir det sista i sitt slag.

Jag har levt mitt liv i fred – en fred som jag har tänkt på som en efterkrigsfred och som en fred efter katastrofen, efter det att miljontals människoliv förintades för något som andra höll för en mer fulländad framtid. När man talade om det kriget med oss barn påminde man oss ständigt om att vår existens var villkorad, allt annat än ofrånkomlig: vi hade mycket väl inte kunnat finnas. Vi fick veta att de som dog i det kriget, trettio år tidigare, hade dött för vår skull, för att vi skulle kunna leva. Vilket gjorde att vi, de levande, var ålagda vissa förpliktelser: vi skulle studera väl, uppföra oss väl, vara duktiga – som om våra egna liv inte tillhörde oss, som om vi kunde göra oss förtjänta av erkännande från krigets okända döda. Vad som däremot inte var allmänt känt var den roll som vårt land hade spelat i detta krig – vid Polens delning, under erövringen av främmande territorier, i massmorden – något som gjorde det enkelt och naturligt för oss att tänka att det var just vår sida som var den goda.

Om den andra katastrofen – den gamla världens undergång efter förra sekelskiftet – talade man ännu mindre, och bara inom den egna familjekretsen. Överallt fanns något som skulle hållas hemligt, men om man skrapade lite på vardagens släta yta var det lätt att hitta denna svaga punkt, något som det inte skulle pratas om i skolan och som i familjekretsen bara antyddes av att rösterna blev dämpade och utan ord lät dig förstå att här fanns något som var särskilt allvarligt. Det krävdes åtskilliga år för att man skulle sluta viska om det, ännu fler innan man lärde sig att urskilja sina klasskamraters eller grannars berättelser. Då stod det klart att det inte bara var hos oss som det fanns en dold sorgereva i familjehistoriens väv, att det fanns sådana överallt, men också – att de överallt var olika och skilde sig från hur de såg ut i andra hem.

Omkring mig i det sensovjetiska diset rörde sig barn och barnbarn till dem som inte hade räddats – till bönder (som utsatts för avkulakiseringen, förvisats, svultit ihjäl, avrättats under tvångskonfiskeringarna), till arbetare (som skickats till lägren, som avrättats) eller till sådana som kallades för ”det förgångnas människor” – handlare, ämbetsmän, präster, medlemmar i adelsfamiljer som höll sig undan i årtionden och var dömda att långsamt dö ut. De levde sida vid sida med ättlingar till dem som utfört avrättningarna – mängder av tjekister och rödarmister som varit beredda att döda för att ge spridning åt den nya värld, i vilken den som ”ingen var kan bli envar”. Ofta hade det slutat likadant för dessa människor. Utan att de begrep hur visade det sig plötsligt att de också var fiender till folket och skulle slängas i en avrättningsgrop.

På så vis var alla offer utom de som hade överlevt – alla andra hade på ett mycket negativt sätt blivit jämlika i döden. Det var som om det var för obekvämt att reda ut vilka av de döda som varit goda människor och vilka som inte alls hade varit det. Allt detta var förvirrande. Man kan tycka att det borde ha varit enkelt att dela in den tidens människor i tre tydliga kategorier – offer, mördare och vittnen. Men hos oss hade var och varannan person hunnit vara både det ena och det andra och inte sällan slutat i den tredje kategorin, i avrättningsgropen. En död som är så rättslös, outredd, orättmätig och orättvis nollställer i medvetandet allt som varit, så att miljontals döda slumpas ihop till en enhetlig massa, i en väldig katastrof som inte går att förklara och där inga detaljer kan urskiljas. Revolutionen, inbördeskriget, kollektiviseringen, terrorn, andra världskriget, en till period med statsterror – det fanns inte en enda familj som kom oskadd ur detta. Och eftersom det tydligen inte behövde förklaras och eftersom det inte heller var någon som skulle tröstas eller bestraffas, var allt som återstod för oss, som var födda några årtionden efteråt, att studera väl, att uppföra oss väl, att vara duktiga, samtidigt som vi inom oss – som gulan i ett ägg – bar på ett långt minne av allt som inte gått att rätta till, samt på en viss självömkan, för även vi kunde ju bli utsatta för vad som helst.

Rädsla och självömkan: det är allt som behövs för att man ska börja se sig på sig själv, inte som delaktig i historien, som ett historiens subjekt, utan som en förbrukningsvara åt historien. Den sovjetiska utopin gjorde det möjligt för dig att tycka att du var oskyldig eller åtminstone inte fullt så skyldig, att du bara var en kugge i en väldig maskin som skulle fortsätta att gå, vad du än ville. I den stora dödens epicentrum var det enkelt att skjuta ifrån sig det personliga ansvaret, att skylla på att man behövt anpassa sig och överleva eller på någon moralisk norm som skulle ha varit annorlunda då än nu. I arv till min generation lämnades inte bara fasan inför 1900-talets massdöd utan också känslan av att våra släktingar hade behövt stå ut med ett ojämförligt lidande. Vi var överlevande, och vi skulle vara tacksamma för våra släktingars förmåga att inte gå under.

Detta lidande, dess solipsistiska korridor, i vilken det var omöjligt att se den större bilden och sin egen plats i den eller vad som pågick utanför det sovjetiska projektet, skapade en illusion av en särskild sorts oskuld. Det var som ett lejdebrev: miljontals människor ansåg sig vara offer för eller ett resultat av omständigheterna, men själv tyckte man sig inte vara en del av dessa omständigheter och inte heller av den kraft som skulle kunna förändra dem.

När jag nu säger ”vi” på ställen där jag för två år sedan skulle ha sagt ”jag” är det inte för att skjuta över ansvaret från mig själv till det allmänna; det hänger ihop med att jag har insett att också betonandet av den privata sfären kan vara ett sätt att ducka för en uppgift som måste lösas. Om man lägger samman många privata existenser, som var och en ser sig som fristående, obefläckad av en allmän skuld, kommer det att ge upphov till ett samhälle, i vilket var och en tycker sig vara ensam huvudperson, fristående från maktens strukturer och våldsutövning, och där varje försök att appellera till ett ”vi” kommer att uppfattas som ett attentat mot den egna personens gränser. Det slutar med att vi inte bara förlorar förmågan att bjuda motstånd utan också förmågan att rätt identifiera och värdera vad som sker i vår omgivning. Detta avstånd till världen kan ge upphov till en del egendomliga fall, som när en person som arbetar på en propagandakanal eller skjuter mot sina likar helt uppriktigt anser att dessa handlingar inte har att göra med personens egentliga, verkliga ”jag”. ”Jag gjorde bara mitt jobb”, ”jag lydde order”, ”jag visste ingenting”, ”jag litade på tidningarna”. Detta drag – att man anser sig vara en del av ett visst samhälle samtidigt som man tycker sig stå fri från den prägling som det samhället sätter på alla de sina, att man tror sig vara fristående, inte delaktig, avskild – är en av de saker som har möjliggjort dagens Ryssland.

Jag har också tyckt mig vara del av en annan gemenskap, som inte definieras av historisk erfarenhet eller statsgränser men som nu också får mig att ifrågasätta mig själv. Mot slutet av sextiotalet började det växa fram en kraftfull intellektuell rörelse i Europa och på andra sidan Atlanten, i ruinerna efter den gamla världen, en rörelse som på olika sätt betonade vikten av att samla ihop spillrorna av det som varit för att återskapa och minnas så mycket som möjligt. Rörelsen var spontan, närmast en naturkraft, och hade varken nationella eller språkliga kopplingar. Men under de årtionden som gått har den gett upphov till något som kanske kan kallas för en ny kultur, vars mest framträdande drag är det starka intresse som riktas mot all tänkbar förflutenhet, mot varje skärva av porslinskoppen, varje parti av det urblekta svartvita fotografiet.

Om 1900-talet ville slita sig loss från det förflutna så fort det bara gick, är det i dag snarare så att det förflutna tävlar om vår uppmärksamhet med nuet och framtiden. Allt som rör det förflutna kan bli till en klenod. Priset på gamla föremål stiger, farfars skåp slängs inte på tippen utan släpas iväg till en antikvariehandel, där man kommit på begreppet vintage för att ge en kommersiell lockelse åt föremål som ännu inte kan kallas antikviteter. Reklamkampanjer återskapar bilder från svunna årtionden, liksom även modeindustrin, som länge har hållit sig sysselsatt med omarbetningar av sådant som andra kom på för åtskilliga år sedan. Inte på länge har det förflutna enbart varit ett föremål för nostalgisk beundran; det har blivit till en betydande ekonomisk faktor, som påverkar våra vardagsliv på många sätt. Att det skulle kunna ske utan politiska följder var till slut otänkbart – och så har det förflutna, kontrollen över det förflutna, försöken att behärska det, att monopolisera det, att omformulera det efter sin egen smak, slutligen blivit till en del av samspelet mellan folk och makthavare och av lagstiftningsprocesser i många länder. De som inte står ut med tanken på oundvikliga förändringar vänder sig till det förflutna, inte bara som ett förlorat paradis, utan också som ett vapen att använda i striden mot framtiden.

Och det slutar inte där: inför våra ögon återkommer ett tänkande som helt tillhör en förgången tid. Nyss hölls det för arkaiskt, ogiltigt för all framtid – men nu blir dess närvaro allt tydligare för varje år. På nytt diskuteras vilka karaktärsdrag som utmärker en viss etnisk grupp (eller om det ska räknas som ofullgånget, icke-existerande eller mindervärdigt); det är blod och jord, den starkes rätt, folkets hälsa och hygien. Vi rör oss baklänges mot 1900-talet med samma hastighet som vi en gång flydde från det, och den ryska aggressionen i Ukraina är fruktansvärd också på så vis att det är ett 1900-talskrig: det märks på krigföringen och det märks på de idéer som har banat väg för kriget.

Språket kan inte lastas för det som pågår i dag; till skillnad från människor tar språket inte del i besluten och fattar inga egna beslut

Vi var inte beredda på detta, jag var inte beredd. Framför våra ögon mörknar det individuella och kollektiva minnets epok inifrån. Försök att bevara brottstycken av det som gått förlorat och samla ihop dem i en ofullständig men ändå välgrundad bild, visar sig kraftlösa intill de statliga projekt som bara har ett mål – att pådyvla väljarna en förljugen bild av det förflutna, där spåren av katastrofen har suddats ut, renoverats, gjorts uthärdliga för livet. Så har minnet i dagens verklighet omvandlats till sin motsats: till cyniska försök att producera glömska. Det som nyss var en rörelse som förenade människor och gjorde upp med generationers och kulturers stereotyper för att det fanns en gemensam moralisk uppgift, sjunker ner i nostalgi av ett i grunden annat, skrämmande slag.

Jag var och är en del av denna namnlösa, gränslösa rörelse. Alla mina texter, från dikter till essäistik, fungerar som en bindväv mellan fragment av sådant som gått förlorat. Det har vissa likheter med att stoppa sockor – en typisk gammal kvinnosyssla, anspråkslös och ändå så viktig förr i tiden, innan överproduktionen lärde oss av med att förlänga livet för föremål som troget tjänat sina ägare. Det är ett fridsamt hantverk, som går ut på att förena och stärka – och det är bittert för mig att tänka på hur minnet i dag görs till ett redskap för våld och splittring, till ett dött språk som bär på död.

Det här påminner mig om det språk, på vilket jag tänker och skriver – det ryska språket, för många en symbol och ett redskap för aggression och förtryck. Men språket kan inte lastas för det som pågår i dag; till skillnad från människor tar språket inte del i besluten och fattar inga egna beslut. Precis som minnet är språket helt beroende av oss, det förändras med oss och blir det första offret för våra tillkortakommanden. Såväl minnet som språket kan bara hoppas på oss. Om vi överlåter dem åt de människor som vill förvandla dem till vidunder, kommer det bara att förvärra vår skuld. Och även om minnet och språket i dag har förvrängts intill oigenkännlighet, lever de båda och kan bli sig själva igen. Det är min sak att försöka hjälpa dem med det.

Tikkun olam, ett gammalt begrepp inom den judiska mystiken, utgår från vetskapen om att vår värld är skadad, nästan fördärvad, och tanken att det är de levandes uppgift att verka för dess återställande – att laga den. Det finns ingenting storslaget i detta, det har inga likheter med 1900-talets fruktansvärda kollektivprojekt som föresatte sig att skapa en ny värld och en ny människa – och som nära på förintade både mänskligheten och världen. En gång kändes det som om just minnet var den pant eller den amulett som skulle förhindra att det som hände då skulle hända igen: never again. Men i dag behöver även minnet lagas.

Tanken på tikkun olam känns i dag smärtsamt aktuell – så som den en gång framstod för Gershom Scholem. Han skrev att denna tanke ”upphöjer varje jude till huvudperson i den storslagna återvändarprocessen”. I dag skulle jag skriva under på det, vartenda ord. Förutom att jag nog skulle ändra ”varje jude” till ”varje människa”. För så är det i dag, när livsväven hänger trasad. För var och en av oss – inte minst mig själv – är det hög tid att börja ägna sig åt att stoppa, lappa och laga.

Övers. från ryskan: Nils Håkanson