Tomas Ramberg: Vänsterpartiets EU-linje är svårbegriplig | Latest International Breaking News

Brexit förändrade EU-debatten. Kaoset kring den brittiska omröstningen satte bilden av EU-motståndet som ett invandringsfientligt högerprojekt.

För svenska vänsterväljare som – av helt andra skäl – engagerat sig mot Sveriges medlemskap i EU blev utträdeskravet allt obekvämare. Att skälla på Bryssel framstod som ett högerprojekt.

Numera är de flesta av Nooshi Dadgostars väljare positiva till EU-medlemskapet. Medan Jimmie Åkessons anhängare är de mest EU-skeptiska.

EU-motståndet var länge en politisk tillgång för Vänsterpartiet. Och Jonas Sjöstedt var som EU-kandidat dess främste fanbärare.

Men källan sinade snart och efter det svaga EU-valet 2009 ansåg Sjöstedt att V borde ”säga tydligt att vi inte ser utträdet som en aktuell fråga framöver… att vi inser att vi inom överskådlig framtid har förlorat den striden.”

Sedan dess har Vänsterpartiet i praktiken behandlat sitt utträdeskrav som Socialdemokraterna hanterat sitt krav på republik. Som en politisk antikvitet i det ideologiska vitrinskåpet.

Därför framstår det nya programförslaget som motsägelsefullt.

Å ena sidan är det raka kravet på utträde borta. Det går enligt programförfattarna att ”agera pragmatiskt för att förändra inom ramen för EU:s strukturer”.

Å andra sidan ska partiet ”hålla fast vid alternativet att Sverige kan lämna EU.” Det ”kan visa sig nödvändigt för att bygga ett bättre samhälle.” EU är ”en struktur som byggts upp för att svara mot kapitalets intressen snarare än människors”.

De radikala skrivningarna är framför allt en eftergift till de partiaktivister som vill behålla utträdeskravet.

För att ytterligare skingra eventuell klarhet lanserar programkommissionen ”en lösare anslutning till EU, med folkligt förankrade undantag, som en möjlig väg framåt”.

Alltså varken för eller emot utan en tredje väg. En renässans för Centerns gamla paroll om ”nja” till EU-medlemskap.

Man ska nog inte tolka programförfattarnas skrivningar alltför noggrant. Vänsterpartiet kommer att fortsätta följa de senaste årens pragmatiska linje att försöka förändra EU inifrån. De radikala skrivningarna är framför allt en eftergift till de partiaktivister som vill behålla utträdeskravet.

På vägen fram till partikongressen i maj kommer formuleringarna att utsättas för en skur av kritik och motförslag. Inte mycket talar för att de tar sig oskadda igenom kongressmangeln.

Ändå är de viktigare än bara bokstäver på ett papper.

Vänsterpartiets strategi är att imponera på socialdemokratiska väljare. Deras stöd ska pressa Magdalena Andersson att ta in Nooshi Dadgostar i en framtida vänsterregering. Andersson vill hellre förankra sin politik med Centern och ett av hennes bästa argument mot V i regeringen är utrikespolitiken.

Kan S-ledningen utmåla V som otydligt i EU-frågan skadar det Dadgostars plan.

Detsamma gäller Natofrågan.

Och här slipas de vassa kanterna ner. Man vill visserligen att ”Sverige ska stå fritt från Nato”. Men binder sig inte vid att kräva utträde den dagen Sverige blir medlem.

Dessutom har man övergivit det gamla kravet på att Nato ska upplösas. En anpassning när många väljare vill att Sverige tyr sig till Nato.

Även skrivningarna om Sveriges nuvarande militära samarbeten är påtagligt uppmjukade. De ska inte avbrytas utan ”utvecklas i en mer defensiv riktning”. Och vapenexporten ska inte stoppas.

Efter kongressen i maj vet vi vad som finns kvar.

Läs mer av Tomas Ramberg:

Invandringen kan vara över som valfråga

Kristersson behöver kämpa om högerväljarna