Turteatern skapar en skrämmande värld som man gärna vistas i | Latest International Breaking News

Häxor och black metal-estetik är onekligen höstens mikrotrend längs tunnelbanans gröna linje. Från ”Heavy as the heart” på Moment teater i Gubbängen och ett kommande gig på Kulturhuset med norska black metal-bandet Witch Club Satan (sprunget ur just teater och performancekonst) till den gångna helgens premiär av ”I ett hus vid skogens slut” i Kärrtorp. Här, på Turteatern, är redan foajédekoren minst sagt förhäxande med ett grenverk av kvistar, torkade växter och rotlikt knotiga fingrar upphängda i taket.

Själva föreställningen (spoiler!) slutar också med tre kvinnor insmorda i låtsasblod i skenet av en fackla. Men den dramatiska berättarformen har flera bottnar. Häxor och monstruösa kvinnogestalter som Medusa och filmens ”Alien”-monster framträder enbart i litterärt förmedlad gestalt. De tre skådespelarna Sophie Augot, Petra Fransson och Emelia Sallhag (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö) beskriver dem, imiterar dem med förställda röster och gester eller förfasas av dem – precis som ”Hans och Greta”-Greta och vi i publiken. Det är ett nog så verkningsfullt grepp för skräck. Särskilt som verkligheten – och (miljö)politiken – i dag kan te sig tillräckligt skrämmande i sig.

”I ett hus vid skogens slut” handlar övergripande om människans vånda över tillvarons meningslöshet och vårt förhållande till naturen. Fast på något sätt placerad under lupp i ett kalt scenrum med ljusa projektionsytor som med jämna mellanrum skiftar färg till ljudet av envetna testtoner och brus. För konceptet står scenkonstkollektivet K.Polyfon och just flerstämmighet präglar även texten som i grunden ter sig som en inre monolog (eller möjligen mikrodialog), men ger uttryck för både en och tre röster på samma gång.

I den här skogen finns ingen som, likt tomten i barnvisan, hjälper haren undan jägaren. Bara ett hotfullt mörker och det moderslösa rådjuret Bambi. Annika Nyman är en dramatiker som gärna rör sig fritt mellan nutida spörsmål, saga och mytologi. Här är det klimatkrisen som utgör fonden för människans förhållande till både skogen och domesticerade krukväxter. Alla som någonsin odlat en tomatplanta förstår också ångesten inför insikten att även denna växt kan lida och viska: ”Jag vill ha vatten” som ett krävande omkväde.

I Gustav Englunds regi förmedlas ett tillstånd och en prövande tankevärld jag gärna vill befinna mig i. Kanske för att den litar på publikens föreställningsförmåga och sällan är påtagligt långt ifrån förhållandevis självklara associationer i det som är det moderna livet.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s scenrecensioner.