Recension: Mary Beard skriver om ”Roms kejsare” – 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Recension: Mary Beard skriver om ”Roms kejsare” – Latest International Breaking News Today

Sakprosa

Mary Beard

”Roms kejsare”

Övers. Thomas Engström

Norstedts, 482 sidor

Den romantiske Viktor Rydberg blev besviken när han år 1874 besökte Capitolium i Rom. Julius Caesar-statyn, tyckte han, såg alldeles för tråkig ut. Det vi ser är ”en fullrustad härhövding” med ett ”benhårt gubbanlete”, utbrister Rydberg i essäsamlingen ”Romerska kejsare i marmor”. ”Finns snille i dessa drag, då är det räknemästarens, som av tidens krav, samhällets revor, människans dygder, lyten och laster hopsatt ett invecklat räknestycke, och löst det för egna syften med kall ihärdighet.”

Sin estetiska syn på de romerska kejsarna har Rydberg haft gemensamt med många svenska antikdyrkare. Likt Sten Selanders klassiske bondestudent har de betraktat antiken som en källa till existentiell uppbyggelse: ”makten att hålla förtvivlan tillbaka med stålblanka romarcitat”. Den praktiska maktutövning romarna uppenbarligen hade en viss begåvning för har man betraktat med en rynkning på näsan: räknemästarens snille.

Annat är det med engelsmännen, som sedan 1700-talet har betraktat romarna som föregångare i imperiebyggandets konst. Det har inte alltid fått dem att gilla det de ser. Världens i dag mest kända auktoritet på området, Mary Beard, är alltså inte bara en vederläggning av memen om att bara killar tänker på romarriket, utan också på idén att man nödvändigtvis blir diktaturkramare av att studera diktaturer. Däremot är Beard intresserad av företeelsen som sådan och i sin senaste bok om ”Roms kejsare” går hon inte bara igenom den kända laguppställningen med Julius Caesar och hans efterträdare, utan försöker reda ut vad yrkesbeskrivningen faktiskt innehöll.

See also  IDF confirms Israel flooding tunnels in Gaza to drive out Hamas terrorists - 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Det innebär att hon inleder med att underkänna Viktor Rydbergs själva premiss, nämligen att de där marmorstatyerna skulle säga någonting om människorna de utger sig för att avbilda. De massproducerade kejsarporträtten – Beard uppskattar att det fanns mellan 25 000 och 50 000 byster och statyer av kejsar Augustus utplacerade i hans rike vid tiden för hans död 14 e Kr – försöker inte representera några individer. ”Hur noga vi än undersöker dem säger de oss ingenting om den specifika kejsarens karaktär, eller ens vad skulptören försökte säga om honom som person.”

”Roms kejsare” av Mary Beard.


Däremot säger det någonting om hur kejsaren ville uppfattas och därmed om det speciella i hans politiska funktion. Ett genomgående drag, påpekar Beard, är att kejsarporträtten liknar föregångaren i ämbetet – ”en användbar taktik för en kejsare som ville hävda sin rätt till tronen, var att framstå som sin föregångares spegelbild”. Det i sin tur visar på en för eftervärlden påfallande egenskap i den romerska kejsarrollen: det fanns ingen bestämd successionsordning, därför att så stora delar av ämbetet var oreglerade och framimproviserade.

Lika viktigt som det är för Putin att hävda att han inte är någon diktator, lika viktigt var det för de romerska kejsarna att påstå att de inte var några monarker. Ämbetet blev till genom att utövas och det är spåren av den utövningen Beard kartlägger i sin bok.

Det betyder lyckligtvis inte att Beard ratar de underhållande anekdoterna om romerska kejsare som till exempel Alf Henrikson fyllde sina böcker med. Hon inleder boken med att återberätta alla skrönorna om Elagabalus, en legendarisk festfixare i samma anda som Jan Stenbeck. De stackars gästerna på hans middagar serverades i bästa fall rätter i en och samma färg, helt grön eller helt blå, men ibland låtsasrätter av vax.

See also  Pizza Facts Served by the Slice - Education News

Beard påpekar dock hur många av dessa historier som berättats om andra stereotypa ”galna kejsare”: Caligula, Nero, Domitianus. Faktiskt kan man misstänka att deras eftermälen är ytterligare ett resultat av romarrikets oreglerade successionsordning. De hade oturen att efterträdas av sina mördare, som hade ett visst intresse av att svartmåla sina offer. ”Intrycket vi ska få är att kejsare mördades för att de var monster. Det är precis lika troligt att de gjordes till monster för att de hade mördats.”

Mest känd av de där depraverade dårfinkarna är numera troligen Commodus, huvudpersonen i Zlatan Ibrahimovics favoritfilm ”Gladiator”. Han och hans väl omvittnade förkärlek för gladiatorspel är också föremål för den mest fascinerande och mest isande delen av boken.

En av de viktigaste myterna om det romerska imperiet stämmer, fastslår Beard: gladiatorspelen hade verkligen en central roll. Det ligger mycket i det slitna citatet om ”bröd och skådespel”. (”Panem”, namnet på det fiktiva landet i det moderna gladiatordramat ”Hungerspelen” är en hänvisning till citatets latinska originalform ”Panem et circensenses”). Visst kan Beard i förbifarten avliva föreställningen om att publiken på Colosseum skulle ha vrålat av blodtörst: i själva verket var den lugn och kontrollerad, som en modern operapublik.

Men skådespelet de bevittnade var tänkt att iscensätta ”en grundläggande uppdelning: mellan publikens vi och de andra, de som kämpade, led eller dog på arenan.” Gladiatorerna var ”de uteslutna, de fördömda, de avskydda och de ‘främmande’.” Till och med djuren som massakrerades, giraffer, elefanter, flodhästar, symboliserade ”främmande och farliga ytterligheter, som det var Roms öde att besegra eller tämja.”

See also  Former NYPD deputy charged for role in campaign donation scheme for Mayor Eric Adams - 24 Global News | Latest International Breaking News Today

Hur korrekt och sportsligt åskådarna än uppträdde deltog de i ett skådespel vars logik var klar: ”Bara genom att sitta i sin formella romerska klädsel och titta på föreställningen erfor publiken Roms och romarnas dominans, och visade upp sin egen del i den.”

Man behöver inte vara Zlatan Ibrahimovic eller ”Hungerspelen”- älskare för att se de olustiga parallellerna till vår värld. Beard ser dem också, även om hon är fri från enkel moralrelativism. Det går inte att se våldet och grymheten i gladiatorspelen utan att rygga tillbaka. Det är historikerns dilemma – ”Hur ska vi kunna förstå den romerske kejsaren på hans egna villkor och ändå inte förlora vår egen moraliska kompass?” Göra marmorn levande, med andra ord.

Mary Beard och Viktor Rydberg skulle nog ha haft mycket att säga varandra, när allt kommer omkring.

Läs fler texter av Jesper Högström och andra av DN:s bokrecensioner

-24 Global News | Latest International Breaking News Today
#Recension #Mary #Beard #skriver #Roms #kejsare

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top